Gud håller sina löften

¹³ Då Gud gav sitt löfte till Abraham svor han vid sig själv, eftersom det inte fanns någon högre att svära vid, ¹⁴ och sa: ”Ja, jag ska välsigna dig och göra dina efterkommande^[a] talrika.”^{[b] 15} Sedan väntade Abraham med stort tålamod och fick till slut vad som var utlovat.

¹⁶ Människor svär en ed vid någon som är högre än de själva. Eden bekräftar det som sagts, så att det blir slut på alla diskussioner. ¹⁷ Gud ville göra klart för dem som skulle ärva det utlovade hur oföränderligt hans beslut är, och därför bekräftade han det med en ed. ¹⁸ Båda dessa bekräftelser^[c] står fast, eftersom Gud aldrig kan ljuga. De är en stark uppmuntran till oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som vi har framför oss.

¹⁹ Detta hopp är för våra själar ett ankare, tryggt och säkert, och det når innanför förhänget^[d], ²⁰ dit Jesus gick in för oss, öppnade vägen,^[e] och blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.