29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

O, att jag var som i gångna månader,
    som i dagarna då Gud vakade
        över mig,
då hans lykta sken över mitt huvud
    och jag gick i hans ljus
        genom mörkret,
då jag var i min krafts dagar,
    då Guds godhet vilade
        över mitt hus,
då den Allsmäktige
        ännu var med mig
    och mina barn fanns
        runt omkring mig,
då mina fötter badade i gräddmjölk
    och det rann bäckar av olja
        ur klippan för mig.

När jag gick till porten[a] i staden
    och intog min plats på torget,
då drog sig de unga undan
        när de såg mig,
    och de gamla reste sig och stod.
Stormännen höll tillbaka sina ord
    och lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig prisade mig,
    varje öga som såg mig
        lovordade mig,
12 (A) för jag räddade den fattige
        som ropade
    och den faderlöse
        som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,
    änkans hjärta fick jag att jubla.
14 (B) Jag klädde mig i rättfärdighet
        och den var min klädnad,
    rättvisan var min mantel
        och huvudbonad.
15 (C) Jag var ögon åt den blinde
    och fötter åt den halte.
16 (D) Jag var en far för de fattiga
    och redde ut den okändes sak.
17 (E) Jag krossade
        den orättfärdiges käkar
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte då:
    ”I mitt eget bo ska jag dö,
        mina dagar blir många
            som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vattnet,
    nattens dagg vilar i mina grenar.
20 Min ära är ständigt ny,
    och min båge förnyas[b] i min hand.”

21 De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
    och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun
        som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
    och de tog emot mitt ansiktes ljus.
25 Jag valde väg åt dem
        och satt som hövding,
    jag tronade som en kung
        bland sina män,
    som en som tröstar de sörjande.

Footnotes

  1. 29:7 porten   Där de äldste möttes och beslutade om samhällets frågor (jfr Rut 4:1, Ords 31:23).
  2. 29:20 min båge förnyas   Symbol för god vigör (jfr 30:11). En gammal båge tappade sin spänst.

Jobs sista tal

29 Job fortsatte sitt tal:

Jag längtar tillbaka till månader som gått,
    när Gud vakade över mig,
när hans lampa sken över mig,
    när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
när jag var i min krafts tid,
    när Guds vänskap fanns i mitt hus,
när den Väldige alltid var med mig,
    när mina barn fanns runt omkring mig
när jag vadade i grädde,
    och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

På den tiden när jag gick ut till stadsporten
    och intog min plats på torget,
såg de yngre mig och gick åt sidan,
    och de äldre reste sig av respekt för mig.
Furstar valde att inte yttra sig
    och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
    alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.[a]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

Footnotes

  1. 29:24 Grundtextens innebörd är osäker.