(A) Dina händer har format mig
        och gjort varje del av mig,
    och ändå vill du fördärva mig!
(B) Tänk på hur du formade mig
        som lera,
    och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
    och vävde mig samman
        av ben och senor.
12 (C) Liv och nåd gav du mig,
    din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta
    – jag vet att du tänkte så –
14 att om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
    och inte lämna min skuld ostraffad.
15 Ve mig om jag är skyldig!
    Men är jag oskyldig
        kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
    för jag fylls av skam
        och ser mitt lidande.
16 (D) Och höjde jag huvudet
        skulle du jaga mig som ett lejon
    och åter visa din förunderliga
        makt mot mig.
17 Du skulle föra fram
        nya vittnen mot mig
    och låta mig känna
        din vrede mer och mer,
    du skulle sända här efter här
        mot mig.
18 (E) Varför tog du mig ut ur moderlivet?
    Om jag ändå hade dött
        innan något öga såg mig!
19 Om jag ändå aldrig varit till,
    utan förts från moderlivet
        till graven!
20 (F) Min tid är kort.
    Låt mig vara, lämna mig i fred
        så att jag får en stund av glädje
21 innan jag går bort
        för att aldrig komma tillbaka,
    till mörkrets
        och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel
        som djupaste natt,
    till dödsskugga och förvirring
        där ljuset är som djupaste natt.

Read full chapter