Hebron ges åt Kaleb

(A) Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenisiten Kaleb,[a] Jefunnes son, sade till honom: ”Du vet vad Herren sade till gudsmannen Mose om mig och dig i Kadesh-Barnea. (B) Jag var fyrtio år när Herrens tjänare Mose sände i väg mig från Kadesh-Barnea för att speja i landet, och jag lämnade sedan rapport efter mitt hjärtas mening. (C) Mina bröder, som hade varit med mig däruppe, fick folkets hjärtan att bäva, men jag följde i allt Herren min Gud. (D) Då svor Mose den dagen en ed och sade: Det land som dina fötter har beträtt ska i sanning vara arvedel åt dig och dina barn för evig tid, därför att du i allt har följt Herren min Gud. 10 Och se, nu har Herren som han lovat låtit mig leva dessa fyrtiofem år, sedan Herren talade detta till Mose när Israel vandrade i öknen. Se, jag är nu åttiofem år[b]. 11 Än i dag är jag lika stark som den dag Mose sände i väg mig. Som min kraft var då, så är den än i dag när det gäller att strida, dra ut och komma hem. 12 Ge mig nu denna bergsbygd som Herren lovade den dagen. Du hörde själv att anakiterna bor där med stora och befästa städer. Om bara Herren är med mig, ska jag fördriva dem så som Herren har lovat.”

13 (E) Josua välsignade då Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till arvedel. 14 Kenisiten Kaleb, Jefunnes son, fick därför Hebron till arvedel, så som det är än i dag, därför att han i allt följde Herren, Israels Gud. 15 Men Hebron hette tidigare Kirjat-Arba, efter den störste mannen bland anakiterna.

Landet hade nu ro från krig.

Read full chapter

Footnotes

  1. 14:6 Kaleb Betyder ”hund”. Var spejare tillsammans med Josua (se 4 Mos 13:31, 14:24).
  2. 14:10 nu åttiofem år   Året var ca 1400 f Kr (drygt 45 år efter uttåget ur Egypten 1446 f Kr, jfr vers 7).