¹² För om ni vänder er bort och håller er till dem som är kvar av dessa folk här bland er och gifter in er med dem och har gemenskap med dem och de med er, ^13 (A) då ska ni veta att Herren er Gud inte mer ska fördriva dessa folk för er. De ska då bli en snara och en fälla för er och ett gissel för era sidor och taggar i era ögon tills ni blir utrotade ur detta goda land som Herren er Gud har gett er.

^14 (B) Se, jag lämnar nu denna världen, och ni vet av hela ert hjärta och hela er själ att inte ett ord har slagit fel av allt det goda som Herren er Gud har lovat angående er. Allt har gått i fullbordan för er, inget har slagit fel. ^15 (C) Men liksom allt det goda som Herren er Gud lovade er har kommit er till del så ska Herren också låta allt det onda komma er till del tills han har utrotat er ur detta goda land som Herren er Gud har gett er. ^16 (D) Om ni överträder Herren er Guds förbund, som han har upprättat med er, och går och tjänar andra gudar och tillber dem, då ska Herrens vrede upptändas mot er, och ni ska snabbt bli utrotade ur det goda land som han har gett er.”

⁵ Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, ^6 (A) och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.

Otniel

⁷ Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. ⁸ Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim^[a]. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år.

⁹ Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel,^[b] son till Kenas, Kalebs yngre bror. ¹⁰ Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. ^11 (B) Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.

Ehud

¹² Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. ¹³ Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. ¹⁴ Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år.

¹⁵ Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud,^[c] Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor^[d] till kung Eglon av Moab ¹⁶ gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt^[e], och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. ¹⁷ Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. ¹⁸ När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. ¹⁹ Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut.

²⁰ Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen^[f], och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, ²¹ räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk ²² så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, ²³ och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem.

^24 (C) När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” ²⁵ Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet.

²⁶ Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. ^27 (D) Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. ^28 (E) Han sade till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena^[g] över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. ²⁹ Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. ³⁰ På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.

Shamgar

^31 (F) Efter Ehud kom Shamgar, Anats son^[h]. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Esras klagan över folkets otrohet

9 När detta var fullbordat kom några av furstarna fram till mig och sade: ”Varken Israels folk eller prästerna eller leviterna har hållit sig avskilda från de främmande folken och deras avskyvärda handlingar, från kananeerna, hetiterna, periseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoreerna. ^2 (A) De har tagit hustrur åt sig och åt sina söner bland deras döttrar, och det heliga släktet har blandat sig med de främmande folken. Furstarna och föreståndarna var de första att begå sådan otrohet^[a].”

³ När jag hörde det, rev jag sönder mina kläder och min mantel och slet mitt hår och skägg och blev sittande förstummad. ⁴ Då kom alla de som fruktade Israels Guds ord och samlades hos mig på grund av den otrohet som de hemkomna fångarna hade begått. Jag blev sittande i stum sorg ända fram till kvällsoffret.

^5 (B) Men när det var dags för kvällsoffret, reste jag mig ur min bedrövelse med sönderrivna kläder och mantel. Jag föll ner på mina knän och räckte ut mina händer till Herren min Gud ^6 (C) och sade:

”Min Gud, jag skäms och blygs för att lyfta mitt ansikte till dig, min Gud, för våra missgärningar har växt oss över huvudet och vår skuld når upp till himlen. ⁷ Från våra fäders dagar ända till i dag har vår skuld varit stor. För våra missgärningars skull har vi med våra kungar och präster lämnats i främmande kungars hand och drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam. Och så är det än i dag.

^8 (D) Men nu fick vi ett litet ögonblick av nåd från Herren vår Gud. Han lät en räddad skara bli kvar av oss och gav oss fotfäste på hans heliga plats. Vår Gud lät våra ögon få ljus och gav oss nytt liv i vårt slaveri. ⁹ Slavar är vi, men vår Gud har inte övergett oss i vårt slaveri, utan lät oss finna nåd inför Persiens kungar så att de gav oss mod och kraft till att bygga upp vår Guds hus igen och resa upp dess ruiner. Och han har gett oss en skyddad plats i Juda och Jerusalem.

¹⁰ Vad ska vi nu säga, vår Gud, efter allt detta? Vi har ju övergett dina bud ^11 (E) som du gav genom dina tjänare profeterna när du sade^[b]: Landet som ni kommer och tar i besittning är ett orent land, på grund av de främmande folkens orenhet och deras avskyvärda handlingar som de har fyllt det med, från den ena änden till den andra. ^12 (F) Därför ska ni inte ge era döttrar åt deras söner eller ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni ska aldrig söka deras välfärd eller lycka. Då ska ni bli starka och få äta av landets goda och lämna det i arv åt era barn för alltid.

¹³ Efter allt det som drabbat oss på grund av våra onda gärningar och den stora skuld vi dragit på oss har du, vår Gud, ändå skonat oss mer än vi förtjänade och gett oss en räddning som denna. ¹⁴ Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och gifta oss med folk som gör så avskyvärda saker? Skulle du då inte bli så vred på oss att du förgör oss tills inget är kvar och ingen räddning finns? ¹⁵ Herre, Israels Gud, du är rättfärdig, eftersom vi denna dag finns kvar som en räddad rest.

Se, här ligger vi nu i vår skuld inför dig. Efter det som har hänt kan ingen bestå inför dig.”