Klagovisorna 1-4

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

² Hon gråter bittert i natten,
    hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
    finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
    och blivit hennes fiender.

³ Juda har förts bort i landsflykt
    efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
    och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
    och ingen flyktväg fanns.

⁴ Vägarna till Sion sörjer,
    för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
    Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
    själv sörjer hon bittert.

⁵ Hennes ovänner har tagit makten,
    hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
    för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
    bortförda av fienden.

⁶ Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
    som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
    undan sina förföljare.

⁷ I sin misär och hemlöshet
    minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
    i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
    kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
    och skrattade åt hennes undergång.

⁸ Jerusalem har begått svåra synder
    och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
    föraktar henne nu
när de ser henne naken.
    Hon suckar och vänder sig bort.

⁹ Orenhet fläckar hennes kläder.
    Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
    och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
    fienden triumferar!”

¹⁰ Motståndaren har räckt ut sin hand
    efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
    träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
    att komma in i din församling.

¹¹ Hela hennes folk suckar
    och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
    för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
    se hur föraktad jag är!”

¹² ”Betyder detta ingenting för er,^[b]
    alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
    som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
    på sin brinnande vredes dag.

¹³ Han har sänt en eld från höjden,
    skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
    vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
    sjuk och svag dagen lång.

¹⁴ Till ett ok har mina synder vävts samman,
    hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
    Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
    som jag inte kan stå emot.

¹⁵ Herren har förkastat
    alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
    för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
    jungfrun, dottern Juda.

¹⁶ Därför gråter jag,
    tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
    och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
    för min fiende har tagit över.”

¹⁷ Sion sträcker ut sina händer,
    men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
    alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
    som något orent bland dem.

¹⁸ ”Herren är rättfärdig,
    för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
    och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
    har förts bort i fångenskap.

¹⁹ Jag kallade på mina älskare,
    men de svek mig.
Mina präster och äldste
    gick under i staden
medan de letade efter något att äta
    för att hålla sig vid liv.

²⁰ Herre, se, jag är i nöd!
    Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
    så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
    och inomhus finns bara död.

²¹ Man hör hur jag suckar,
    men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
    och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
    men för dem ska det gå som för mig.

²² Låt all deras ondska komma inför dig,
    och gör med dem
så som du har gjort med mig
    för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
    och mitt hjärta är tungt.”

² Skoningslöst har Herren skövlat
    alla Jakobs boningar,
i sin vrede har han brutit ner
    dotter Judas fästningar.
Han har slagit kungariket och dess furstar till marken
    och vanärat dem.

³ I vredens hetta har han brutit ner
    Israels stolta makt,
dragit tillbaka sin beskyddande hand
    när fienden kom
och brunnit i Jakob som en eld
    vars lågor förtärde allt som fanns.

⁴ Han har spänt sin båge som en fiende
    redo att skjuta.
Som en ovän har han dödat allt
    som var behagligt att se på.
Över dotter Sions tält
    har han öst ut sin vrede som en eld.

⁵ Herren har blivit som en fiende,
    han har skövlat Israel
och alla dess palats,
    han har förstört dess fästningar.
Dottern Juda har han fyllt
    med stor sorg och klagan.

⁶ Han har ödelagt sin egen boning
    som ett bräckligt skjul,
ja, sin egen helgedom har han förstört.
    Herren har låtit Sion glömma
sina högtider och sabbater.
    I sin rasande vrede har han avsatt
både kung och präst.

⁷ Herren har förkastat sitt altare
    och övergett sin helgedom.
Palatsmurarna har han
    överlämnat åt fiender.
Det har höjts ett rop i Herrens hus
    som på en högtidsdag.

⁸ Herren har bestämt sig
    för att förstöra dotter Sions murar.
Han har spänt ut mätsnöret
    och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen.
Han har fått vallar och murar att klaga,
    och tillsammans har de nu rasat samman.

⁹ Stadens portar har sjunkit ner i jorden,
    hennes bommar har han brutit sönder och krossat.
Hennes kung och furstar
    lever bland främmande folk.
Lagen har övergivits,
    och profeterna får inte längre några syner från Herren.

¹⁰ Dotter Sions äldste
    sitter tysta på marken.
De har kastat stoft på sina huvuden,
    de är klädda i säcktyg.
Jerusalems unga kvinnor
    har böjt sina huvuden mot jorden.

¹¹ Mina ögon är utmattade av gråt,
    mitt inre är i uppror.
Min livskraft är uttömd,
    för mitt folk går under.
Barn och spädbarn tynar bort
    på stadens gator.

¹² De frågar sina mödrar
    var bröd och vin finns,
och de segnar ner
    likt sårade på gatorna i staden,
de ger upp andan
    i sina mödrars armar.

¹³ Vad ska jag säga om dig?
    Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem?
Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion,
    för att trösta dig?
Din skada är ändlös som havet.
    Vem kan bota dig?

¹⁴ Dina profeter har sett syner för dig
    som varit falska och meningslösa.
De har inte pekat på din skuld
    för att du skulle kunna vända från din fångenskap.
Deras profetior har varit
    falska och förledande.

¹⁵ Alla som går vägen förbi
    klappar föraktfullt i händerna åt dig,
visslar och skakar på huvudet
    åt dotter Jerusalem:
”Skulle detta vara den stad som kallats
    den fulländade skönheten, hela jordens glädje?”

¹⁶ Alla dina fiender gapar åt dig.
    De gnisslar tänder och säger:
”Vi har förstört henne!
    Detta är dagen vi har väntat på,
och vi har levt för att se den!”

¹⁷ Herren har gjort som han har planerat.
    Han har fullföljt sitt ord,
det som han i forntiden beslöt.
    Han har rivit ner skoningslöst,
låtit dina fiender triumfera över dig
    och gett dina ovänner makten.

¹⁸ Ropa högt till Herren,
    klaga, dotter Sion,^[c]
låt dina tårar rinna som en flod,
    dag och natt.
Unna dig ingen ro,
    låt inte dina ögon vila.

¹⁹ Gå upp och ropa i natten,
    i början av nattväkterna,
utgjut ditt hjärta som vatten
    inför Herren!
Lyft dina händer upp mot honom
    för dina barns liv,
för de tynar bort av hunger
    i varje gathörn.

²⁰ ”Se, Herre, tänk på
    vem du behandlar så här!
Ska kvinnor äta sina barn,
    som de fött till livet?
Ska präster och profeter
    dödas i Herrens helgedom?

²¹ Unga och gamla ligger på marken,
    på gatorna,
mina unga män och kvinnor
    har fallit för svärdet.
Du har dödat dem på din vredes dag,
    du har slaktat dem skoningslöst.

²² Som till en högtidsfest
    inbjöd du förskräckelser från alla håll.
På Herrens vredes dag
    kunde ingen fly eller överleva.
Dem som jag burit och uppfostrat
    har fienden dödat.”

⁴ Han har slitit sönder mitt kött och min hud
    och krossat benen i min kropp.
⁵ Han har byggt en mur omkring mig
    och omslutit mig med bitterhet och elände.
⁶ I mörker har han låtit mig bo,
    liksom de som är döda sedan länge.

⁷ Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
    tunga bojor har han satt på mig.
⁸ Hur jag än klagar och ropar,
    vänder han sig bort från min bön.
⁹ Med stenblock har han stängt vägen för mig
    och gjort mina stigar oländiga.

¹⁰ Han lurar på mig som en björn,
    som ett lejon i ett gömställe.
¹¹ Han har fört mig bort från vägen,
    slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
¹² Han har spänt sin båge
    och riktat den mot mig.

¹³ Pilar från hans koger
    har genomborrat mina njurar.
¹⁴ Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
    en visa har jag blivit för dem.
¹⁵ Han har fyllt mig med bitterhet
    och gett mig malört att dricka.

¹⁶ Han har krossat mina tänder med stenar
    och trampat ner mig i stoftet.
¹⁷ All frid har försvunnit ur mitt liv,
    och jag har glömt vad lycka är.
¹⁸ Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
    jag hoppas inte längre på något från Herren.”

¹⁹ Tanken på mitt elände och min hemlöshet
    är som malört och gift.^[e]
20 Jag blir inte fri från minnena,
    jag är bedrövad.
²¹ Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:

²² Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,^[f]
    hans barmhärtighet upphör aldrig.
²³ Den är ny varje morgon,
    stor är din trofasthet.
²⁴ ”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
    Därför vill jag hoppas på honom.

²⁵ Herren är god mot dem som väntar på honom,
    mot den som söker honom.
²⁶ Det är gott att i stillhet
    vänta på räddning från Herren.
²⁷ Det är nyttigt för en man
    att bära ok som ung.

²⁸ Må han sitta ensam och i stillhet
    när det läggs på honom.
²⁹ Må han trycka ansiktet mot marken,
    kanske finns det ännu hopp.
³⁰ Må han vända kinden
    mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.

³¹ Herren förkastar inte
    för evigt.
³² Även om han ger plågor,
    så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
³³ För han vill inte ge människorna
    plåga och sorg.

³⁴ Att man krossar under sina fötter
    alla fångarna i landet,
³⁵ att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
³⁶     att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?

³⁷ Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
    om inte Herren befallt det?
³⁸ Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
³⁹ Varför ska då någon levande människa
    klaga över sina synder?^[g]

⁴⁰ Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
    och återvända till Herren.
⁴¹ Låt oss lyfta upp våra hjärtan
    och händer till Gud i himlen:
⁴² Vi har syndat och gjort uppror,
    och du har inte förlåtit.

⁴³ Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
    dödat utan förskoning.
⁴⁴ Du har höljt dig i ett moln
    som ingen bön kan genomtränga.
⁴⁵ Du har gjort oss till sopor och avfall
    bland folken.

⁴⁶ ”Alla våra fiender
    hångrinar åt oss.
⁴⁷ Skräck och fallgropar möter oss,
    förödelse och undergång.”
⁴⁸ Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
    för dottern mitt folk går under.

⁴⁹ De flödar ur mina ögon
    oupphörligen, ändlöst,
⁵⁰ tills Herren blickar ner
    och ser det från himlen.
⁵¹ Det gör mig ont att se
    hur de unga kvinnorna i min stad lider.^[h]

⁵² De jagade mig som en fågel,
    de som utan orsak var mina fiender.
⁵³ De försökte ta mitt liv i en grop
    och kastade stenar på mig.
⁵⁴ Vattnet strömmade över mitt huvud,
    jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.

⁵⁵ Men nerifrån gravens djup
    ropade jag ditt namn, Herre,
⁵⁶ och du hörde min vädjan:
    ”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
⁵⁷ Du kom nära mig när jag ropade,
    och du sa: ”Var inte rädd!”

⁵⁸ Herre, du har tagit dig an mig
    och gett lösen för mitt liv.
⁵⁹ Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
    Herre, skaffa mig rätt!
⁶⁰ Du har sett deras hämndlystnad,
    alla sammansvärjningar mot mig.

⁶¹ Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
    alla deras sammansvärjningar mot mig,
⁶² allt som mina fiender
    viskar och mumlar mot mig dagen lång.
⁶³ Se hur de sjunger nidvisor om mig
    vare sig de sitter eller står.

⁶⁴ Herre, straffa dem
    så som deras gärningar förtjänar.
⁶⁵ Täck deras innersta med en slöja,^[i]
    låt din förbannelse komma över dem.
⁶⁶ Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
    låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!

² Hur kan Sions ädlaste söner,
    värda sin vikt i guld,
nu betraktas som lerkärl,
    som verk av en krukmakares händer?

³ Till och med schakalerna ger di
    och matar sina ungar,
men dottern mitt folk har blivit lika grym
    som strutsarna i öknen.

⁴ Dibarnets tunga klibbar fast
    vid gommen av törst,
barnen ber om bröd,
    men ingen ger dem något.

⁵ De som förr ätit delikatesser
    tynar bort på gatorna.
De som vuxit upp i purpur
    ligger nu på sophögar.

⁶ Mitt folks skuld
    är större än den som Sodom bestraffades för,
då förödelsen kom över staden på ett ögonblick,
    utan att någon rörde sin hand.^[j]

⁷ Hennes furstar var renare än snö,
    vitare än mjölk,
deras kroppar var rödare än korall,
    deras gestalt^[k] som safir.

⁸ Nu är deras väsen svartare än sot.
    Man känner inte igen dem på gatorna.
Deras hud stramar kring benen,
    den har blivit torr som trä.

⁹ De som dödades av svärd fick ett bättre öde
    än dessa som dör av svält,
tynar bort och plågas av hunger
    i brist på åkerns gröda.

¹⁰ Godhjärtade mödrar
    har med egna händer
kokat sina barn till mat åt sig själva
    när mitt folk gick under.

¹¹ Herren har gett fullt utlopp åt sin förbittring,
    utgjutit sin brinnande vrede.
Han har tänt en eld i Sion
    som har förtärt staden till grunden.

¹² Inga kungar på jorden,
    ingen i hela världen,
skulle ha trott att en fiende eller ovän
    kunde komma in genom Jerusalems portar.

¹³ För hennes profeters synder,
    på grund av hennes prästers skuld
har det skett,
    för de utgöt de rättfärdigas blod därinne.

¹⁴ Blinda irrar de omkring på gatorna,
    så fläckade av blod
att ingen vågar
    röra vid deras kläder.

¹⁵ ”Bort härifrån! Oren!”
    ropar man till dem.
”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!”
    De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man:
”Här får de inte stanna.”

¹⁶ Herren själv har skingrat dem,
    han vill inte mer ha med dem att göra.
Man visar ingen respekt för prästerna,
    ingen nåd gentemot de äldste.

¹⁷ Våra ögon har svikit oss,
    när vi förgäves har spanat efter hjälp,
sett från våra torn efter ett folk
    som ändå inte kunde rädda oss.

¹⁸ Man följer våra steg,
    så att vi inte kan gå ut på våra gator.
Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade.
    Vårt slut har kommit.

¹⁹ Våra förföljare är snabbare
    än örnar i skyn.
Över bergen har de jagat oss
    och lurpassar på oss i öknen.

²⁰ Vår livsande, Herrens smorde,
    fångades i deras snaror,
han, i vars skugga vi hade tänkt
    att vi skulle få leva bland folken.

²¹ Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom,
    som bor i landet Us.
Också till dig ska bägaren räckas.
    Du ska bli drucken och naken.

²² Ditt straff är avtjänat, dotter Sion,
    din förvisning ska ta slut.
Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom,
    han ska avslöja dina synder.