Nehemja beger sig till Jerusalem

Detta hände i månaden Nisan,[a] i Artashastas[b] tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.

Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd, (A) och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?” Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?”

Då bad jag till himlens Gud och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen[c] och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.” Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa[d], och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda, och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken[e], så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev.

Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. 10 Men när horoniten Sanballat[f] och den ammonitiske tjänstemannen Tobia[g] hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.

11 Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. 12 Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig. 13 (B) I natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nedrivna och portarna var förtärda av eld. 14 Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. 15 Så fortsatte jag uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.

16 Föreståndarna[h] visste inte var jag hade varit eller vad jag gjorde, för jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, stormännen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” 18 Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det goda verket.

19 (C) Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem[i] hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ”Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?” 20 Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”

Footnotes

  1. 2:1 månadenNisan   Mars-april år 445 f Kr, ca fyra månader efter Nehemjas bön (1:1, 4f).
  2. 2:1 Artashasta   Betyder ”sann härskare”, av grekerna kallad Artaxerxes. Kung av Persien 465-424 f Kr och son till Ahasveros som skildras i Esters bok (se not till Est 1:9, 10:3). Hans drottning (vers 6) hette Damaspia.
  3. 2:5 om det behagar kungen   Artashasta hade i början av sin regim motarbetat Jerusalem (Esra 4:21), men sedan bekostat Esras expedition 458 f Kr (Esra 7:8f), tretton år före detta samtal.
  4. 2:6 Hur länge varar din resa   Resvägen från Susa till Jerusalem är ca 150 mil. För Esra tog en liknande resa fyra månader enkel väg (Esra 7:1).
  5. 2:8 den kungliga skogsparken   Troligen i Libanon, som hade gett virket till templet (1 Kung 5:9, Esra 3:7). Grekiska historiker vittnar om persernas kontroll över sina skogsområden.
  6. 2:10 horoniten Sanballat   Betyder ”född av månguden”. Ståthållare i Samarien, troligen från moabitiska Horonajim (Jes 15:5). Hans dotter var gift med översteprästens sonson (Neh 13:28). I ett brev från egyptiska Elefantine vädjade judarna där om hans hjälp att återuppbygga templet.
  7. 2:10 Tobia   Betyder ”Herren är god”. Ammonit från nuvarande Jordanien, genom sina barn ingift bland judarna (6:18). Senare vräkt från templet (13:4f).
  8. 2:16 Föreståndarna   representerade troligen perserrikets intressen i Judeen.
  9. 2:19 araben Geshem   Betyder ”regn”. Kung eller hövding för kedariterna i arabiska öknen (jfr Ps 120:5, Jer 49:28). Omnämnd i inskriptioner från saudiarabiska al-Ula och på en silverskål från Egypten.

Kungen låter Nehemja resa

I månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår, när vin serverades för kungen, tog jag vinet och gav det åt kungen. Jag hade aldrig förr visat mig nedstämd inför honom, men nu frågade han mig: ”Varför ser du så ledsen ut? Du är väl inte sjuk? Du ser ut som om du hade en hjärtesorg.” Jag blev mycket rädd, men sedan svarade jag kungen: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se ledsen ut, när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och portarna har bränts ner?” ”Och vad önskar du?” frågade kungen mig.

Då bad jag till himlens Gud och svarade sedan: ”Om det behagar dig, min kung, och om du vill visa din välvilja mot mig, din tjänare, så låt mig få resa till den stad i Juda där mina fäder ligger begravda, för att bygga upp den igen.”

”Hur länge räknar du med att vara borta?” frågade kungen, där han satt med drottningen vid sin sida. ”Och när kan du vara tillbaka?” Kungen tillät mig alltså att resa. Jag angav då en viss tid.

Sedan sa jag till honom: ”Om det behagar dig, min kung, låt mig få med mig brev till ståthållarna väster om Eufrat, så att de låter mig passera genom deras områden, tills jag kommer till Juda, och även ett brev till Asaf, förvaltaren för de kungliga skogarna, så att han ger mig virke till portarna i tempelborgen, till stadsmuren och till det hus jag ska bo i.”

Kungen gav mig det jag begärde, för min Guds goda hand var över mig.

När jag kom fram till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, överlämnade jag kungens brev. Kungen hade också sänt med mig soldater och en eskort av ryttare. 10 Men när horoniten Sanvallat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia fick höra om detta, blev de mycket förargade över att någon hade kommit dit för att göra livet bättre för israeliterna.

Nehemja tar över ledningen i Juda och undersöker muren

11 Så kom jag till Jerusalem. När jag varit där i tre dagar 12 steg jag upp på natten och gick ut med några få män med mig. Jag hade ännu inte berättat för någon vad min Gud hade lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte heller något annat djur med mig förutom min åsna som jag red på. 13 Jag gick på natten ut genom Dalporten, mot Drakkällan och till Dyngporten, och jag undersökte Jerusalems nedrivna murar och de nedbrända portarna.

14 Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men där kunde inte mitt riddjur ta sig fram. 15 Då gick jag vidare upp längs dalen och undersökte muren. Sedan återvände jag och kom tillbaka genom Dalporten.

Nehemja uppmanar folket att bygga upp muren

16 De ledande i staden visste ingenting om var jag hade varit eller vad jag hade gjort. Jag hade inte berättat något för judarna, prästerna, de förnäma männen, styresmännen eller andra som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sade jag till dem: ”Ni ser själva vilken nöd vi befinner oss i. Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems murar igen, så att vi kan få ett slut på denna vanära.”

18 Sedan berättade jag för dem hur min Gud hade hållit sin goda hand över mig och vad kungen hade lovat mig.

”Ja, låt oss börja bygga upp murarna!” svarade de och satte sedan i gång med det goda arbetet.

19 Men när horoniten Sanvallat, ammoniten Tobia, tjänstemannen, och araben Geshem fick höra om våra planer, började de håna och förlöjliga oss. ”Vad är det egentligen ni tänker göra?” frågade de. ”Ska ni sätta er upp mot kungen?”

20 ”Himlens Gud ska ge oss framgång”, svarade jag dem då. ”Vi är hans tjänare, och vi, hans tjänare, tänker börja bygga. Men vad gäller er, så har ni ingen del i eller historisk rätt till Jerusalem.”