(A) Herre, lär mig förstå mitt slut,
        att mina dagar har en gräns,
    så att jag inser hur förgänglig
        jag är.
(B) Som en handsbredd
        har du gjort mina dagar,
    min livslängd är som ingenting
        inför dig.
    Alla människor är bara en vindpust,
        hur säkra de än står. Sela

(C) Som en skuggbild
    vandrar människan omkring,
        oroar sig till ingen nytta,
    samlar på hög
        och vet inte vem som får det.

(D) Men vad hoppas jag nu på, Herre?
    Till dig står mitt hopp.
Rädda mig från alla mina synder,
    låt mig inte bli hånad av dårar.
10 (E) Jag tiger och öppnar inte min mun,
    för det är du som har gjort det.
11 Vänd bort din plåga ifrån mig,
    jag går under av din hands aga.
12 (F) När du tuktar någon för hans skuld,
    förtär du som mal det han har kärt.
        Alla människor är bara
            en vindpust. Sela

13 (G) Hör min bön, Herre,
        lyssna till mitt rop!
    Var inte tyst inför mina tårar,
        för jag är en främling hos dig,
            en gäst som alla mina fäder.
14 (H) Vänd bort din blick från mig,
        så att jag kan le igen
    innan jag går bort
        och inte finns här mer.

Read full chapter