Prisa Herren, för han är god.
    Hans nåd varar i evighet.

² Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
    förkunna allt hans lov?
³ Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
    och alltid gör det rättfärdiga.

⁴ Tänk på mig, Herre,
    när du visar välvilja mot ditt folk!
    Kom till min hjälp med din räddning!
⁵ Låt mig få se det goda hos dina utvalda
    och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
    som är din egendom.

⁶ Vi har syndat liksom våra fäder,
    vi har handlat fel och gjort det onda.
⁷ Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
    De glömde hans nådegärningar
    och gjorde uppror vid Sävhavet.
⁸ Ändå räddade han dem för sitt namns skull
    för att göra sin makt känd.
⁹ Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
    Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
¹⁰ Han räddade dem från dem som hatade dem
    och befriade dem från deras fiender.
¹¹ Vattnet täckte deras fiender.
    Inte en enda en av dem undkom.
¹² Då trodde de hans ord
    och lovade honom med sin sång.

¹³ Men snart glömde de allt han gjort.
    De väntade inte på hans råd.
¹⁴ De greps av begär i öknen
    och utmanade Gud i ödemarken.
¹⁵ Då gav han dem vad de begärde,
    men han sände också förödande sjukdomar över dem.^[a]

¹⁶ De blev avundsjuka på Mose och Aron,
    som var helgade åt Herren.
¹⁷ Jorden öppnade sig och svalde Datan,
    begravde Avirams hop.
¹⁸ Eld flammade upp bland deras anhängare,
    lågorna uppslukade de onda.
¹⁹ De gjorde en kalv vid Horeb
    och tillbad en gjuten avgud.
²⁰ De bytte ut sin härlighet
    mot en avbild av en tjur som äter gräs.
²¹ De glömde Gud, sin räddare,
    som gjort så stora ting i Egypten,
²² mirakel i Hams land
    och märkliga gärningar vid Sävhavet.
²³ Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
    Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
    så att han inte skulle förinta dem.

²⁴ Sedan föraktade de det underbara landet,
    och de trodde inte på hans ord.
²⁵ De gnällde i sina tält,
    och de ville inte lyssna till Herren.
²⁶ Därför lyfte han sin hand och svor
    att han skulle döda dem i öknen,
²⁷ och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
    och spridas ut till andra länder.

²⁸ De förenade sig med Baal-Pegor,
    och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.^[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
    så att en plåga bröt ut bland dem.
³⁰ Men Pinechas grep in och kom emellan,
    så att plågan upphörde.
³¹ För detta räknades han som rättfärdig
    från generation till generation, för evigt.
³² Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
    och ställde till bekymmer för Mose.
³³ De var upproriska mot hans ande, så
    att han^[c] talade utan att tänka efter.

³⁴ De förgjorde inte heller folken,
    som Herren hade sagt till dem,
³⁵ utan beblandade sig med främmande folk
    och tog efter deras seder och bruk.
³⁶ De tillbad deras avgudar,
    och detta blev en fälla för dem.
³⁷ De offrade sina söner och döttrar
    till demoner.
³⁸ De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
    som de offrade åt Kanaans avgudar,
    och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
³⁹ De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
    och agerade i otrohet.

⁴⁰ Herrens vrede upptändes mot hans folk,
    och han avskydde sin arvedel.
⁴¹ Han överlämnade dem åt främmande folk,
    och de som hatade dem fick härska över dem.
⁴² Deras fiender förtryckte dem,
    och de fick underkasta sig deras makt.
⁴³ Gång på gång befriade han dem,
    men de fortsatte att göra uppror,
    och de sjönk allt djupare i sin synd.
⁴⁴ Ändå såg han till dem i deras nöd
    när han hörde deras rop.
⁴⁵ Han kom ihåg sitt förbund med dem
    och var mild i sin stora nåd.
⁴⁶ Han lät dem finna förbarmande
    hos dem som höll dem fångna.

⁴⁷ Rädda oss, Herre, vår Gud!
    Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
    och tacka och lova dig.

⁴⁸ Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!