(A) ”Säg till allt folket i landet och till prästerna: När ni under sjuttio år har fastat och klagat i femte och sjunde månaden,[a] är det då för mig ni har fastat? Och när ni äter och dricker, är det inte då för er själva som ni äter och dricker? (B) Är inte detta de ord som Herren predikade genom forna tiders profeter, när Jerusalem ännu levde i lugn och ro med sina städer omkring sig och Sydlandet och Låglandet ännu var bebodda?”

Folket har inte lyssnat

Och Herrens ord kom till Sakarja. Han sade: (C) Så säger Herren Sebaot:

”Döm rätta domar
    och visa varandra
        godhet och barmhärtighet.
10 (D) Förtryck inte änkan
        och den faderlöse,
    främlingen och den fattige,
        och tänk inte ut ont
            mot varandra i era hjärtan.”

11 (E) Men de ville inte lyssna på detta utan var upproriska och stängde sina öron så att de inte hörde. 12 (F) De gjorde sina hjärtan hårda som diamant så att de inte hörde den undervisning och de ord som Herren Sebaot genom sin Ande hade sänt genom forna tiders profeter.

Därför kom stor vrede från Herren Sebaot. 13 (G) Och liksom de inte ville höra när han ropade, vill jag inte höra när de ropar, sade Herren Sebaot. 14 (H) ”Jag ska skingra dem genom en stormvind bland alla hednafolk som de inte känner.” Så har nu landet blivit öde efter dem, ingen kommer eller går, för de gjorde det ljuvliga landet till en ödemark.

Read full chapter

Footnotes

  1. 7:5 fastat och klagat i femte och sjunde månaden   Templets förstöring i femte månaden (juli-augusti, jfr 2 Kung 25:8) högtidlighålls av judarna med fasta än i dag (”Tisha b’Av”). Ståthållaren Gedalja mördades samma år den sjunde månaden (2 Kung 25:25). Männen undrar om sorgeriterna borde upphöra när templet nu återuppbyggs.

Rätt fasta

16 När ni fastar[a], se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.

Read full chapter

Footnotes

  1. 6:16 fastar   Fasta var påbjuden endast på den stora försoningsdagen (3 Mos 16:29, jfr Apg 27:9), men i tider av nöd fastade man ofta som tecken på ånger och sorg (2 Sam 1:12, Neh 1:4, Joel 1:13f). När fastan kom att uppfattas som en religiöst förtjänstfull gärning sökte profeterna korrigera missuppfattningen (Jes 58:1-5, Jer 14:12). På NT:s tid fastade fromma judar varje måndag och torsdag (Luk 18:12).