^21 (A) Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. ^22 (B) Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. ²³ Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet.

²⁴ Men vid morgonväkten^[a] såg Herren ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. ²⁵ Han lät hjulen på deras vagnar lossna^[b] så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ”Vi måste fly för Israel! Herren strider för dem mot Egypten.”

²⁶ Och Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över havet så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” ²⁷ Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde ut dem mitt i havet. ^28 (C) Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här^[c] som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.

²⁹ Men Israels barn gick rakt^[d] genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. ³⁰ Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. ³¹ När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.

^16 (A) då stannade vattnet som kom uppifrån och blev stående som en mur långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger bredvid Saretan.^[a] Vattnet som flöt ner mot Hedmarkshavet, Döda havet, blev på så sätt helt avskuret. Och folket gick över mitt emot Jeriko.

^13 (A) När Elia hörde det, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?” ¹⁴ Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.”

^15 (B) Herren sade till honom: ”Gå tillbaka igen och ta vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. ^16 (C) Jehu, Nimshis son, ska du smörja till kung över Israel. Elisha,^[a] Shafats son, från Abel-Mehola^[b] ska du smörja till profet i ditt ställe. ^17 (D) Och det ska bli så att den som kommer undan Hasaels svärd ska Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd ska Elisha döda. ^18 (E) Men jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal^[c] och inte gett honom hyllningskyss^[d].”

Elishas kallelse

^19 (F) När Elia sedan gick därifrån, fann han Elisha, Shafats son, som höll på att plöja. Tolv par oxar^[e] gick framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel^[f] över honom.

^20 (G) Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: ”Låt mig först få kyssa^[g] min far och min mor, så ska jag sedan följa dig.” Han sade till honom: ”Gå du tillbaka. Du vet ju vad jag har gjort med dig.” ²¹ Då lämnade Elisha honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött. Detta gav han till folket, och de åt. Därefter bröt han upp och följde Elia och blev hans tjänare.