¹⁹ När Faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark.

²⁰ Och profetissan Mirjam^[b], Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. ²¹ Mirjam sjöng för dem:

Det bittra vattnet i Mara

^22 (G) Därefter lät Mose Israels barn bryta upp från Röda havet, och de drog ut i öknen Shur^[c]. Under tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten. ²³ Sedan kom de till Mara^[d], men de kunde inte dricka vattnet där, eftersom det var bittert. Därför kallade de platsen Mara. ²⁴ Då klagade folket mot Mose och sade: ”Vad ska vi dricka?”

²⁵ Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett visst slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. ^26 (H) Han sade: ”Om du hör Herren din Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare.

^27 (I) Sedan kom de till Elim^[e], där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer. Och de slog läger där vid vattnet.

Israel, Herrens vingård

27 ^(A) På den dagen ska Herren

^3 (A) Säg:

Så säger Herren Gud:

^5 (C) Jag ska kasta dig ut i öknen

^6 (D) Alla Egyptens invånare

⁷ När de tar dig i sin hand

⁸ Därför säger Herren Gud så: Se, jag vill låta svärd drabba dig och jag ska utrota både människor och djur ur dig. ^9 (E) Egyptens land ska skövlas och läggas öde, och de ska inse att jag är Herren. Detta därför att du sade: Nilfloden är min, jag har själv gjort den. ^10 (F) Se, därför är jag emot dig och dina strömmar, och jag ska göra Egyptens land till en ödemark, till ett ödelagt land, från Migdol till Assuan^[c] ända fram till Nubiens gräns.

¹¹ Ingen människas fot ska gå fram där och ingen fot av något djur. Landet ska ligga obebott i fyrtio år. ¹² Jag ska göra Egyptens land till en ödemark bland ödelagda länder, och dess städer ska ligga öde bland ödelagda städer i fyrtio år. Jag ska skingra egyptierna bland folken och sprida ut dem i länderna.

¹³ För så säger Herren Gud: När fyrtio år har gått, ska jag samla egyptierna från de folk där de är utspridda. ^14 (G) Jag ska göra slut på deras fången­skap och låta dem återvända till Patros land^[d], som de härstammar från. Där ska de bli ett obetydligt rike, ¹⁵ ett rike som är obetydligare än andra riken så att det inte mer kan upphöja sig^[e] över folken. Jag ska låta dem bli så få att de inte kan härska över folken. ¹⁶ Israels folk ska inte mer förlita sig på egyptierna, utan de ska minnas sin synd när de vänder sig till dem för att få hjälp. Och de ska inse att jag är Herren Gud.”

¹⁷ I det tjugosjunde året, på första dagen i den första månaden^[f] kom Herrens ord till mig: ¹⁸ ”Människo­barn, Nebukadressar, Ba­bels kung, har låtit sin här utföra ett hårt arbete mot Tyrus. Varje huvud har blivit skalligt och varje skuldra sönderskavd. Men varken han eller hans här har vunnit något av Tyrus genom det arbete de utfört mot det. ^19 (H) Därför säger Herren Gud så: Se, jag ger Egyptens land till Nebukadressar^[g], Babels kung, och han ska föra bort dess rikedomar och plundra och ta byte där. Detta ska hans här få som lön. ²⁰ Som ersättning för hans arbete ger jag honom Egyptens land, för de har utfört sitt verk för min räkning, säger Herren Gud.

^21 (I) På den tiden ska jag låta ett horn växa upp åt Israels hus, och jag ska låta dig öppna munnen mitt ibland dem. Och de ska inse att jag är Herren.”