¹⁸ Jag tänkte då:
    ”I mitt eget bo ska jag dö,
        mina dagar blir många
            som sanden.
¹⁹ Min rot sträcker sig till vattnet,
    nattens dagg vilar i mina grenar.
²⁰ Min ära är ständigt ny,
    och min båge förnyas^[a] i min hand.”

²¹ De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
²² Efter mig talade ingen,
    och mina ord vederkvickte dem.
²³ De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun
        som efter vårregn.
²⁴ Jag log mot dem när de misströstade,
    och de tog emot mitt ansiktes ljus.
²⁵ Jag valde väg åt dem
        och satt som hövding,
    jag tronade som en kung
        bland sina män,
    som en som tröstar de sörjande.

^8 (A) Öppna din mun för den stumme
    och försvara alla värnlösa.
^9 (B) Öppna din mun och döm rättfärdigt,
    skaffa den svage
        och fattige rätt.

¹³ Omsorg har hon om ull och lin^[c],
    och hennes händer
        arbetar med lust.
¹⁴ Hon är som köpmannens skepp,
    hon hämtar sin mat fjärran ifrån.
¹⁵ När det ännu är natt går hon upp
    och sätter fram mat åt familjen,
        portioner^[d] åt tjänarinnorna.
¹⁶ Hon har planer på en åker
        och köper den,
    hon planterar en vingård
        med vad hennes händer tjänat.
¹⁷ Hon fäster ivrigt upp sina kläder^[e]
    och går till verket
        med starka armar.
¹⁸ Hon märker
        att hennes arbete går bra,
    hennes lampa släcks inte
        om natten.
¹⁹ Hon sträcker händerna
        mot spinnrocken,
    och fingrarna fattar om sländan.
²⁰ För den betryckte
        öppnar hon sin hand,
    hon räcker ut sina armar
        mot den fattige.
²¹ Hon oroar sig inte för sin familj
        när vintern kommer,
    för alla i huset är klädda
        i scharlakansröd^[f] ull.
²² Täcken gör hon åt sig,
    hon är klädd i finaste linne
        och purpur^[g].
²³ Hennes man är känd
        i stadens portar
    där han sitter bland landets äldste.
^24 (F) Linneskjortor gör hon och säljer,
    köpmännen förser hon
        med bälten.
²⁵ Kraft och värdighet
        är hennes klädnad,
    och hon ler mot dagen som kommer.
²⁶ Hon öppnar sin mun med vishet
    och har vänlig förmaning^[h]
        på sin tunga.
²⁷ Hon vakar över ordningen i sitt hem
    och äter inte lättjans bröd.

²⁸ Hennes barn står upp
        och lovordar henne,
    och hennes man berömmer henne:
²⁹ ”Många kvinnor har gjort storverk,
    men du överträffar dem alla.”
³⁰ Charm är bedräglig
        och skönhet förgänglig,
    men prisas ska den kvinna
        som vördar Herren.
³¹ Låt henne få njuta frukten
        av sitt arbete,
    och må hennes gärningar
        prisa henne i portarna.