^11 (A) Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? ^12 (B) Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. ^13 (C) Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”

^14 (D) Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

^15 (E) Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. ^16 (F) Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

¹⁷ Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: ”Det hörs krigsrop i lägret.” ¹⁸ Men han svarade:

^19 (G) När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. ^20 (H) Och han tog kalven som de hade gjort, brände den i eld, krossade den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels barn dricka^[a] det. ²¹ Och Mose sade till Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?” ²² Aron svarade: ”Var inte vred, herre! Du vet själv att folket är ont. ²³ De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. ²⁴ Då sade jag till dem: Den som har guld ska ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.”

²⁵ Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. ²⁶ Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som tillhör Herren ska komma hit till mig!” Då samlades alla leviterna kring honom, ^27 (I) och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Alla ska spänna på sig svärdet och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” ²⁸ Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. ²⁹ Och Mose sade: ”Invig er i dag^[b] till Herrens tjänst, eftersom ni har stått emot era egna söner och bröder. Så ska han i dag ge er sin välsignelse.”

³⁰ Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” ³¹ Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. ^32 (J) Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”

^33 (K) Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. ³⁴ Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”

³⁵ Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Mose medlar för folket

¹³ Mose sade till Herren: ”Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, ^14 (A) och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. ¹⁵ Om du dödar detta folk, alla på en gång, kommer hednafolken som hört talas om dig att säga: ^16 (B) ’Herren lyckades inte föra in detta folk i det land som han med ed hade lovat dem, och därför har han slaktat dem i öknen.’

¹⁷ Nej, låt nu Herrens kraft visa sig stor, så som du själv har sagt: ^18 (C) Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse men låter ingen bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led. ¹⁹ Förlåt nu folkets missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.”

Herren förlåter och straffar

²⁰ Då sade Herren: ”Jag förlåter dem enligt ditt ord. ^21 (D) Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²² Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ^23 (E) av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det. ^24 (F) Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför ska jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar ska ta det i besittning. ²⁵ Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och dra ut i öknen mot Röda havet^[a].”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷ ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig. ^28 (G) Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ^29 (H) Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig. ³⁰ Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹ Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. ³² Men era döda kroppar ska falla här i öknen. ^33 (I) Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen. ³⁴ Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵ Jag, Herren, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.”

³⁶ De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷ dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför Herrens ansikte. ³⁸ Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

³⁹ Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ^40 (J) De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om.” ⁴¹ Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴² Herren är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender. ⁴³ Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från Herren och därför kommer Herren inte att vara med er.”

⁴⁴ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵ Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma^[b].

⁹ Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom. ^10 (A) Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel. ¹¹ Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.

^12 (B) Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Shen^[a] och gav den namnet Eben-Ezer,^[b] och han sade: ”Ända till nu har Herren hjälpt oss.” ¹³ Så blev filisteerna kuvade och kom inte in i Israels land mer. Herrens hand var emot filisteerna så länge Samuel levde. ¹⁴ Städerna som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel, från Ekron ända till Gat. Även det tillhörande området räddade Israel tillbaka från filisteerna, och det blev fred mellan Israel och amoreerna^[c].

¹⁵ Samuel var domare i Israel så länge han levde. ¹⁶ Varje år reste han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel. ¹⁷ Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och dömde Israel där. Han byggde där ett altare åt Herren.

^14 (A) Om då dessa tre män fanns i landet: Noa, Daniel^[a] och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Gud. ^15 (B) Om jag lät vilda djur dra fram genom landet och göra det folktomt och så öde att ingen vågade färdas där för djurens skull, ¹⁶ och dessa tre män fanns där – så sant jag lever, säger Herren Gud, då skulle de inte kunna rädda sina söner eller döttrar. Endast de ­själva skulle räddas, men landet skulle bli öde.

¹⁷ Eller om jag lät svärdet drabba det landet, och sade: ’Svärd, far fram genom landet!’, och jag på det sättet utrotade både människor och djur ur det, ¹⁸ så skulle, så sant jag lever, säger Herren Gud, dessa tre män, om de befann sig i landet, varken kunna rädda sina söner eller sina döttrar. Endast de själva skulle räddas. ^19 (C) Eller om jag sände pest i det landet och utgöt min vrede i blod över det för att utrota både människor och djur ur det, ²⁰ och om då Noa, Daniel och Job fanns där, så skulle de, så sant jag lever, säger Herren Gud, varken kunna rädda son eller dotter. De skulle genom sin rättfärdighet rädda endast sina egna liv.

^21 (D) Därför säger Herren Gud: Hur mycket värre blir det inte, när jag sänder mina fyra svåra straffdomar: svärd, svält, vilddjur och pest över Jerusalem för att där utrota både människor och djur. ^22 (E) Men se, några ska räddas och bli kvar, både söner och döttrar, och de ska föras bort. De ska komma hit^[b] till er, och när ni får se hur de lever och handlar ska ni finna tröst för den olycka som jag har låtit komma över Jerusalem, ja, för allt som jag har låtit komma över staden. ²³ De ska vara er till tröst, när ni ser hur de lever och handlar. Ni ska då inse att jag inte utan orsak har gjort allt det jag gjort mot Jerusalem, säger Herren Gud.”