²⁷ När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.

²⁸ När David fick höra vad som hänt, sa han: ”Herren vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. ²⁹ Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”

³⁰ Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.

³¹ Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.

³² De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.

³³ Kungen sjöng också en klagosång:

Och allt folket grät än en gång för hans skull.

³⁵ Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” ³⁶ Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.

³⁷ Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.

³⁸ David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? ³⁹ Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. Herren får straffa de onda för deras onda gärningar!”