27 (A) När Abner kom tillbaka till Hebron tog Joab honom avsides in i porten för att tala ostört med honom. Där stack han honom i magen så att han dog, som hämnd för sin bror Asaels blod.

28 När David fick höra om det efteråt sade han: ”Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför Herren till Abners, Ners sons, blod. 29 (B) Låt det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Låt det aldrig i Joabs hus saknas män som har flytning eller spetälska eller går på kryckor eller faller för svärd eller saknar bröd.” 30 Så mördade Joab och hans bror Abishaj Abner, därför att han hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.

David sörjer Abner

31 David sade till Joab och allt folket som var med honom: ”Riv sönder era kläder och klä er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner.” Och kung David gick själv bakom båren. 32 De begravde Abner i Hebron. Kungen brast i gråt vid Abners grav, och allt folket grät. 33 Och kungen sjöng en sorgesång över Abner:

”Måste Abner dö
        en dåres död?
34 Dina händer var inte bundna,
        dina fötter var inte slagna i bojor.
    Du föll som man faller
        för onda män.”

35 Sedan kom de alla för att få David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om jag smakar bröd eller något annat innan solen går ner!” 36 Hela folket hörde det och gillade det, liksom allt som kungen gjorde gillades av allt folket. 37 Hela folket och hela Israel insåg den dagen att kungen inte hade haft någon del i mordet på Abner, Ners son. 38 Kungen sade till sina tjänare: ”Förstår ni inte att en furste och en stor man har fallit i Israel i dag? 39 (C) Men jag är svag i dag, trots att jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är hårdare än jag. Må Herren straffa den som gör ont för hans ondska.”

Read full chapter

27 När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.

28 När David fick höra vad som hänt, sa han: ”Herren vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död. 29 Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”

30 Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.

31 Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.

32 De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.

33 Kungen sjöng också en klagosång:

”Varför måste Avner dö som en laglös?
34     Dina händer var inte bundna,
dina fötter inte i bojor.
    Du föll som man faller för onda män.”

Och allt folket grät än en gång för hans skull.

35 Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!” 36 Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.

37 Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.

38 David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag? 39 Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. Herren får straffa de onda för deras onda gärningar!”

Read full chapter

27 När Abner så hade kommit tillbaka till Hebron, förde Joab honom avsides till mitten av porten, under förevändning att tala enskilt med honom; där sårade han honom till döds med en stöt i underlivet -- detta for att hämnas sin broder Asaels blod.

28 När David sedan fick höra detta, sade han: »Jag och mitt konungadöme äro oskyldiga inför HERREN evinnerligen till Abners, Ners sons blod.

29 Må det komma över Joabs huvud och över hela hans faders hus; och må i Joabs hus aldrig fattas män som hava flytning, eller som äro spetälska, eller som stödja sig på krycka, eller som falla för svärd, eller som lida brist på bröd.»

30 Så hade nu Joab och hans broder Abisai dräpt Abner, därför att denne hade dödat deras broder Asael vid Gibeon, under striden.

31 Och David sade till Joab och allt folket som var med honom: »Riven sönder edra kläder och höljen eder i sorgdräkt och hållen dödsklagan efter Abner.» Och konung David gick själv bakom båren.

32 Så begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gråt vid Abners grav, och allt folket grät.

33 Och konungen sjöng följande klagosång över Abner: »Måste då Abner dö en gudlös dåres död?

34 Dina händer voro ju ej bundna, dina fötter ej slagna i fjättrar. Du föll såsom man faller för ogärningsmän.» Då begrät allt folket honom ännu mer.»

35 Och allt folket kom för att förmå David att äta något under dagens lopp; men David betygade med ed och sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat, förrän solen har gått ned.»

36 När folket hörde detta, behagade det dem alla väl, likasom allt annat som konungen gjorde behagade allt folket väl.

37 Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad.

38 Och konungen sade till sina tjänare: »I veten nogsamt att en furste och en stor man i dag har fallit i Israel.

39 Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa män, Serujas söner, äro starkare än jag. HERREN vedergälle den som ont gör, efter hans ondska.»

Read full chapter