(A) Jag har blivit till åtlöje
        för min vän,
    jag som ropade till Gud
        och fick svar.
    Den rättfärdige och oskyldige
        blir till åtlöje.

Read full chapter

Jag har blivit till åtlöje för mina vänner,
    jag som bad Gud om hjälp och som Gud svarade,
jag, en rättfärdig och fläckfri man,
    har gjorts till åtlöje.

Read full chapter

(A) Nu har jag blivit deras nidvisa,
    jag har blivit ett ordspråk
        bland dem.
10 (B) De avskyr mig
        och håller sig borta från mig,
    de tvekar inte att spotta mig
        i ansiktet.
11 (C) Gud har lossat min bågsträng
        och plågat mig,
    därför släpper de sina hämningar
        inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
    de slår undan mina fötter
        och banar sig väg
            för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
    de arbetar på mitt fördärv,
        men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram
        som genom en bred rämna,
    de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
        min ära rycks bort som en storm
    och min räddning har försvunnit
        som ett moln.

16 (D) Nu utgjuter sig min själ inom mig,
    och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
    den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel,
    han fattar mig i min livklädnad.
19 (E) Han har vräkt mig ner i dyn,
    och jag liknar stoft och aska.

20 (F) Jag ropar till dig,
        men du svarar mig inte.
    Jag reser mig upp,
        men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
    med din starka hand
        ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden
        och för mig bort,
    du skakar mig i stormen.
23 (G) Jag vet att du vill föra mig till döden,
    till den boning där allt levande
        samlas.

24 Men räcker man inte ut handen
        när man faller,
    ropar man inte efter hjälp
        när olyckan kommer?
25 (H) Grät jag inte över den
        som hade hårda dagar,
    led inte min själ med den fattige?
26 (I) Men när jag sökte det goda
        kom det onda,
    när jag väntade på ljus kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
    dagar av plåga har mött mig.
28 Mörk går jag omkring,
        men inte av solen[a].
    Jag reser mig bland folket
        och ropar på hjälp.
29 (J) Jag har blivit en bror till schakalerna,
    en vän till strutsarna[b].
30 Min hud svartnar och faller av mig,
    mina ben brinner av hetta.
31 (K) Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,
    mitt flöjtspel i högljudd gråt.

Read full chapter

Footnotes

  1. 30:28 men inte av solen   Annan översättning: ”utan sol”.
  2. 30:29 strutsarna   Annan översättning: ”ugglorna”.

Deras söner hånar mig nu,
    jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
10 De föraktar mig
    och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11     Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
12     Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
    de banar väg för mitt fördärv.
13 De river upp min väg
    och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
14     De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.[a]
15     Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
    min räddning försvinner som ett moln.

16 Mitt innersta töms i mig,
    lidandets dagar griper tag i mig.
17 Om natten genomborras mina ben,
    den gnagande smärtan finner ingen vila.
18 Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
    håller fast mig i kragen,[b]
19 kastar ner mig i smutsen,
    och jag blir som stoft och aska.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
    Jag står upp, men du bara ser på mig[c].
21 Du vänder dig grymt mot mig
    och ansätter mig med stor makt.
22 Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
    du upplöser mig i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
    till den plats där allt levande samlas.

24 Man lyfter inte handen mot en hjälplös
    som ropar på hjälp i sin nöd.
25 Grät jag inte över dem som hade problem,
    var jag inte bekymrad för de fattiga?
26 Jag hoppades på det goda,
    men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
    men mörkret kom.
27 Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
    lidandets dagar möter mig.
28 Jag är mörk,
    men inte av solens strålar.[d]
Jag reser mig upp i folksamlingen
    och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit schakalers bror
    och berguvars vän.
30 Min hy är svart och flagnar av,
    min kropp hettar av feber.
31 Mitt harpospel är klagan
    och mitt flöjtspel gråt.

Read full chapter

Footnotes

  1. 30:14 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 30:18 Grundtextens innebörd är osäker. Det troligaste är att ”han” syftar på Gud (se v. 20f.) men kan också översättas det och syftar då på någonting annat, t.ex. erfarenheter som beskrivs i föregående verser.
  3. 30:20 Enligt bl.a. en hebreisk handskrift och Vulgata: men du ser mig inte.
  4. 30:28 Tanken kan också vara: Jag går sörjande, utan något solsken.

15 Du gör oss till ett ordspråk
        bland hednafolken,
    man skakar på huvudet
        bland folken.

Read full chapter

15 Du har gjort oss till en visa bland folken,
    något man skakar huvudet åt.

Read full chapter

12 Jag klädde mig i sorgdräkt,
    men jag blev ett ordspråk för dem.

Read full chapter

12 När jag klär mig i sorgkläder
    blir jag en visa för dem.

Read full chapter

14 (A) Jag har blivit till åtlöje
        för hela mitt folk,
    deras nidvisa hela dagen lång.

Read full chapter

14 Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
    en visa har jag blivit för dem.

Read full chapter