Josua sänder spejare till Jeriko

2 ^(A) Josua, Nuns son, sände i hemlighet ut två spejare från Shittim och sade: ”Gå och undersök landet och särskilt Jeriko^[a].” De gav sig i väg och kom in i ett hus där det bodde en prostituerad vid namn Rahab^[b] och där lade de sig att vila. ² Men det berättades för kungen i Jeriko: ”I natt har några israelitiska män kommit hit för att utforska landet.” ³ Då sände kungen i Jeriko bud till Rahab och sade: ”Lämna ut männen som kom till dig och tog in i ditt hus, de har kommit för att utforska hela landet.”

⁴ Men kvinnan tog de båda männen och gömde dem. Sedan sade hon: ”Ja, männen kom till mig, men jag visste inte varifrån de kom. ⁵ Och när porten skulle stängas i skymningen gick männen ut, och jag vet inte vart de tog vägen. Skynda er efter dem så får ni tag i dem.” ⁶ Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linstjälkar^[c] som hon hade utbredda på taket. ⁷ Männen skyndade efter dem på vägen till Jordan mot vadställena. Och så snart förföljarna hade gett sig av, stängdes stadsporten.

⁸ Men innan spejarna hade lagt sig gick hon upp till dem på taket ^9 (B) och sade: ”Jag vet att Herren har gett er det här landet. Vi har gripits av skräck för er, och landets alla invånare bävar för er. ^10 (C) Vi har hört hur Herren lät Röda havets vatten torka bort framför er när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, hur ni vigde^[d] dem åt förintelse. ^11 (D) När vi hörde det försvann vårt mod och nu har ingen kraft att stå emot er, för Herren er Gud är Gud uppe i himlen och nere på jorden.

¹² Lova mig därför med ed vid Herren: Eftersom jag har visat barmhärtighet mot er, så ska också ni visa barmhärtighet mot min fars hus. Ge mig ett säkert tecken på det. ¹³ Låt min far, min mor, mina bröder och mina systrar och alla som tillhör dem leva, och rädda våra liv^[e] från döden.”

¹⁴ Männen sade till henne: ”Med vårt eget liv svarar vi för ert, bara ni inte förråder vårt ärende. När Herren ger oss landet ska vi visa nåd och trofasthet mot dig.”

¹⁵ Då släppte hon ner dem genom fönstret med ett rep. Hennes hus var en del av stadsmuren^[f], så att hon bodde i själva muren. ¹⁶ Och hon sade till dem: ”Gå upp i bergen så att era förföljare inte träffar på er. Håll er gömda där i tre dagar tills era förföljare har kommit tillbaka. Sedan kan ni fortsätta er färd.” ¹⁷ Och männen sade till henne: ”Vi är fria från eden du tog av oss ¹⁸ ifall du inte, när vi kommer in i landet, binder det här röda snöret i fönstret där du släppte ner oss, och likaså ifall du inte har din far, din mor, dina bröder och alla som tillhör din fars hus samlade hemma hos dig. ¹⁹ Om någon går ut genom dörren till ditt hus ska hans blod komma över hans eget huvud^[g], och vi är utan skuld. Men om någon bär hand på en av dem som är med dig inne i huset, ska dennes blod komma över vårt huvud. ²⁰ Men om du förråder vårt ärende är vi fria från eden som du tog av oss.” ²¹ Hon svarade: ”Som ni har sagt ska det bli.” Så sände hon i väg dem, och de gav sig av. Och hon band det röda snöret i fönstret.

²² De gav sig i väg och gick upp i bergen^[h] och stannade där i tre dagar tills deras förföljare hade vänt tillbaka. De hade sökt efter dem överallt längs vägen men inte funnit dem. ²³ Sedan vände de båda männen tillbaka ner från bergen och gick över floden och kom till Josua, Nuns son. De berättade för honom allt som hade hänt dem. ²⁴ Och de sade till Josua: ”Herren har gett hela landet i vår hand. Landets alla invånare bävar för oss.”