X. JAKOBS FORTSATTA HISTORIA 37:2-50:26

Josef och hans bröder

Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef[a] var sjutton år[b] vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem.

Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, eftersom han hade fått honom på sin ålderdom. Han lät göra en hellång[c] dräkt åt honom. (A) När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Josefs drömmar

Josef hade en dröm som han berättade för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer. Han sade till dem: ”Hör vilken dröm jag har haft. Vi var och band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.” Men hans bröder sade till honom: ”Ska du bli vår kung? Ska du härska över oss?” Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och det som han sagt.

Sedan fick han en annan dröm som han berättade för sina bröder. ”Lyssna”, sade han, ”jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.” 10 När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: ”Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?” 11 Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.

Josef blir såld till Egypten

12 Och hans bröder gick för att valla sin fars får i Shekem.[d] 13 Då sade Israel till Josef: ”Se, dina bröder vallar fåren i Shekem. Jag vill sända dig till dem.” Han svarade: ”Jag är redo.” 14 Israel sade till honom: ”Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked.” Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Shekem.

15 Där mötte han en man medan han irrade omkring på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. 16 Han svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Säg mig var de vallar sin hjord.” 17 Mannen svarade: ”De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan[e].” Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

18 Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, började de prata om att döda honom. 19 De sade till varandra. ”Där kommer drömmaren. 20 Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur åt upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar!” 21 (B) Men när Ruben hörde det, ville han rädda honom från dem och sade: ”Vi kan inte slå ihjäl honom.” 22 Och han fortsatte: ”Spill inte blod! Kasta ner honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!” Han ville nämligen rädda honom från dem och föra honom tillbaka till hans far.

23 När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga dräkten som han hade på sig. 24 (C) Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom,[f] det fanns inget vatten i den. 25 Sedan satte de sig ner för att äta.

Då fick de se en karavan[g] med ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum[h], och de var på väg ner till Egypten. 26 Då sade Juda till sina bröder: ”Vad vinner vi på att döda vår bror och dölja hans blod? 27 Kom, vi säljer honom till ismaeliterna! Vår hand ska inte komma vid honom, han är ju vår bror, vårt eget kött och blod.” Och bröderna lyssnade på honom. 28 (D) När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver[i] till ismaeliterna[j], som förde Josef till Egypten.

29 (E) När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder 30 och gick tillbaka till sina bröder och sade: ”Pojken är inte där! Vart ska jag nu ta vägen?”

31 Men de slaktade en bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet. 32 Sedan skickade de hem den hellånga dräkten till sin far och lät säga: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.” 33 (F) Och han kände igen den och sade: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven.” 34 Och Jakob rev sönder sina kläder, svepte säcktyg[k] om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. 35 Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag ska med sorg fara ner i dödsriket till min son.” Så grät hans far över honom.

36 (G) Men midjaniterna[l] sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna.

Juda och Tamar

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam[m] som hette Hira. Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Shua. Han tog henne till sig och gick in till henne. Hon blev havande och födde en son som fick namnet Er. Sedan blev hon havande igen och födde en son som hon gav namnet Onan. Hon födde ännu en son och gav honom namnet Shela. När han föddes var Juda i Kesib.

Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar[n]. (H) Men Judas förstfödde Er var ond i Herrens ögon, och Herren dödade honom. (I) Då sade Juda till Onan: ”Gå in till din brors hustru, gift dig med henne i din brors ställe[o] och skaffa avkomma åt din bror.” Men Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, så han lät säden spillas på jorden varje gång han låg med sin brors hustru, detta för att inte ge avkomma åt sin bror. 10 Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade också honom. 11 Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: ”Stanna som änka i din fars hus tills min son Shela blir vuxen.” Han var nämligen rädd att också denne skulle dö liksom hans bröder. Tamar gick då tillbaka till sin fars hus och stannade där.

12 En lång tid därefter dog Shuas dotter, Judas hustru. Efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, till dem som klippte hans får. 13 När man berättade för Tamar att hennes svärfar var på väg till Timna för att klippa fåren, 14 lade hon av sig änkekläderna[p], tog på sig en slöja och satte sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon såg nämligen att Shela var fullvuxen och att man ändå inte gav henne till hustru åt honom.

15 (J) När Juda fick se henne trodde han att hon var prostituerad[q], eftersom hon hade täckt för sitt ansikte. 16 (K) Han vek av till henne där hon satt vid vägen, och sade: ”Får jag gå in till dig?” Han visste inte att det var hans sonhustru. Hon svarade: ”Vad vill du ge mig för att få gå in till mig?” 17 Han sade: ”Jag skickar dig en killing ur min hjord.” Hon svarade: ”Ja, om du ger mig pant tills du skickar den.” 18 Han sade: ”Vad ska jag då ge dig i pant?” Hon svarade: ”Din signetring[r] med kedja och staven som du har i handen.” Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom. 19 Sedan gick hon därifrån och lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna igen.

20 Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten av kvinnan, men denne hittade henne inte. 21 Han frågade männen på platsen var tempelflickan fanns, hon som satt vid vägen i Enajim, men de svarade att det inte hade funnits någon tempelflicka där. 22 Och han kom tillbaka till Juda och sade: ”Jag har inte hittat henne. Dessutom säger folket på orten att det inte funnits någon tempelflicka där.” 23 Då sade Juda: ”Hon får behålla det så skämmer vi inte ut oss. Jag har nu skickat killingen, men du har inte hittat henne.”

24 Ungefär tre månader senare fick Juda höra: ”Din sonhustru Tamar har begått otukt och dessutom blivit havande genom sin otukt.” Då sade Juda: ”För ut henne och bränn henne[s]!” 25 Men när hon skulle föras ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: ”Genom en man som äger dessa saker är jag havande. Se efter vem som äger den här signetringen med kedja och den här staven.” 26 Och Juda kände igen dem och sade: ”Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Shela.” Men han låg aldrig mer med henne[t].

27 (L) När hon skulle föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. 28 Vid födseln stack den ene fram en hand. Då tog barnmorskan en röd tråd och band den om hans hand och sade: ”Han kom ut först.” 29 (M) Men när han sedan drog tillbaka handen kom hans bror ut. Då sade hon: ”Varför har du trängt dig fram?” Och han fick namnet Peres. 30 Därefter kom hans bror ut, han som hade den röda tråden om sin hand. Och han fick namnet Sera.

Josef hos Potifar

39 (N) Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. (O) Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Han var i sin egyptiske herres hus, och hans herre såg att Herren var med honom, eftersom Herren lät allt han gjorde lyckas i hans hand. Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs händer. (P) Från den stund han satte honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt som var hans, både hemma och ute på marken. Och han lämnade allt i Josefs händer. Med honom som hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.

Josef var välväxt och såg bra ut. Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ”Ligg med mig!” Men han vägrade och sade till sin herres hustru: ”När min herre har mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat i mina händer. Här i huset har han inte större makt än jag, och han har inte nekat mig någonting, utom dig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” 10 Och fast hon talade så till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne. Han ville inte ligga hos henne eller vara tillsammans med henne.

11 Men en dag kom han in i huset för att utföra sitt arbete, och ingen av husfolket var därinne. 12 Då grep hon honom i manteln och sade: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och sprang ut. 13 När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, 14 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: ”Se här! Han har tagit hit till oss en hebreisk man som vill roa sig med oss[u]. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, 15 och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han manteln hos mig och flydde och sprang ut.”

16 Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig tills hans herre kom hem. 17 Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: ”Den hebreiske tjänaren som du har tagit hit till oss, han kom in till mig för att roa sig med mig. 18 Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut.” 19 När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade gjort så mot henne, blev han rasande 20 (Q) och satte Josef i fängelset, platsen där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef i fängelset.

21 Men Herren var med Josef, och han gav honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. 22 Han lät Josef ha ansvar för alla fångar i fängelset och göra allt som skulle göras där. 23 (R) Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.

Hovmästarens och bagarens drömmar

40 En tid därefter[v] hände det att den egyptiske kungens munskänk[w] och hans bagare förbröt sig mot sin herre, kungen av Egypten. Farao blev arg på sina båda hovmän, överste munskänken och förste bagaren, (S) och satte dem i förvar hos befälhavaren för livvakterna, i fängelset där Josef satt fången. Befälhavaren för livvakterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid.

Medan de satt i fängelset hade den egyptiske kungens munskänk och hans bagare samma natt var sin dröm, var och en med sin särskilda tydning. När Josef kom in till dem på morgonen såg han att de var upprörda. Han frågade faraos hovmän som satt i förvar med honom i hans herres hus: ”Varför ser ni så sorgsna ut i dag?” (T) De svarade honom: ”Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan tyda den.” Josef sade till dem: ”Att ge tydningen är Guds sak. Berätta för mig.”

Då berättade överste munskänken sin dröm för Josef och sade: ”Jag drömde att jag såg en vinstock framför mig. 10 På vinstocken fanns tre rankor, och knappt hade den skjutit skott förrän blommorna slog ut och klasarna bar mogna druvor. 11 Jag hade faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare. Sedan satte jag bägaren i faraos hand.” 12 Josef sade till honom: ”Här är tydningen: De tre rankorna betyder tre dagar. 13 Om tre dagar ska farao upphöja ditt huvud och ge dig din plats tillbaka. Du ska få ge farao bägaren i handen som förut när du var hans munskänk. 14 Men tänk på mig när det går bra för dig. Visa barmhärtighet mot mig och påminn farao om mig och hjälp mig ut ur det här huset. 15 (U) Jag blev bortrövad från hebreernas land, och här har jag heller inte gjort något som jag skulle bli satt i fängelse för.”

16 När förste bagaren såg att Josef hade gett en god tydning, sade han till honom: ”Jag hade också en dröm, och där bar jag tre korgar med vetebröd på huvudet. 17 I den översta korgen fanns det alla slags bakverk som farao brukar äta. Men fåglarna åt dem ur korgen på mitt huvud.” 18 Då sade Josef: ”Här är tydningen: De tre korgarna betyder tre dagar. 19 Om tre dagar ska farao upphöja ditt huvud och ta av dig det. Han ska hänga upp dig på trä, och fåglarna ska äta ditt kött.”

20 Tre dagar därefter var det faraos födelsedag, och han höll en fest för alla sina tjänare. Då upphöjde han bland sina tjänare både överste munskänkens huvud och förste bagarens. 21 Han lät överste munskänken få tillbaka sin tjänst och sätta bägaren i faraos hand igen, 22 men förste bagaren lät han hänga, så som Josef hade uttytt för dem.

23 Men överste munskänken kom inte ihåg Josef utan glömde honom.

Faraos drömmar

41 Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen. Han såg sju kor, vackra och feta, komma upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, komma upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden, och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao.

Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm.

På morgonen var han orolig till sinnes, och han skickade efter och kallade till sig Egyptens alla spåmän och vise män. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde tyda dem för honom. (V) Då sade överste munskänken till farao: ”I dag måste jag påminna om mina synder. 10 När farao en gång var arg på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar hos befälhavaren för livvakterna. 11 Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda tydning. 12 Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för livvakterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han tydde dem för oss. Han tydde vad var och en av oss hade drömt, 13 och som han tydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes.”

14 (W) Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att hämta ut honom ur fängelset, och han fick raka sig[x] och byta kläder och kom sedan inför farao. 15 Farao sade till Josef: ”Jag har haft en dröm, och det finns ingen som kan tyda den. Men jag har hört om dig att när du får höra en dröm så kan du tyda den.” 16 Josef sade till farao: ”Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar.”

17 Då sade farao till Josef: ”Jag drömde att jag stod på Nilens strand. 18 Jag såg sju kor, vackra och feta, komma upp ur floden, och de betade i vassen. 19 Sedan såg jag sju andra kor komma upp, klena och mycket fula och magra. Jag har aldrig sett så fula kor i hela Egyptens land. 20 Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. 21 Men när de hade svalt dem, märktes inte att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag.

22 Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. 23 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. 24 Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig.”

25 Då sade Josef till farao: ”Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. 26 De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har en och samma betydelse. 27 De sju magra och fula korna som kom upp efter dem betyder sju år, likaså de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Det ska komma sju hungerår[y].

28 Det var det jag menade när jag sade till farao: Gud har låtit farao veta vad han tänker göra. 29 Sju år ska komma med stort överflöd över hela Egyptens land. 30 Men efter dem ska det komma sju hungerår så att man glömmer allt det överflöd som var i Egypten, och svälten ska ödelägga landet. 31 Man ska inte minnas överflödet som var i landet på grund av den svält som sedan kommer, för den ska bli mycket svår. 32 Och att farao har haft drömmen två gånger betyder att det är fast bestämt av Gud och att han låter det komma snart.

33 Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. 34 Farao bör också sätta förvaltare över landet och ta upp en femtedel av skörden i Egypten under de sju överflödsåren. 35 Under de kommande goda åren ska de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna. 36 Det ska finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som ska drabba Egypten. Då behöver inte landet gå under genom svälten.”

Josef upphöjs

37 Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, 38 och han sade till dem: ”Finns det någon som har Guds ande som denne man?” 39 Och farao sade till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. 40 (X) Du ska styra[z] över mitt hus, och allt mitt folk ska rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen ska jag vara högre än du.” 41 Och farao sade till Josef: ”Se, jag sätter dig över hela Egyptens land.” 42 Och farao tog av ringen[aa] från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld runt hans hals. 43 (Y) Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade ”Abrek[ab]!” framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land.

44 Sedan sade farao till Josef: ”Jag är farao. Utan din vilja ska ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot.” 45 Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa[ac] och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On[ad]. Sedan reste Josef omkring i Egyptens land.

46 Josef var trettio år[ae] när han stod inför farao, Egyptens kung. Han lämnade farao och reste omkring i hela Egypten. 47 Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, 48 och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje stad lagrade han den föda som kom från fälten runt omkring. 49 På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.

50 (Z) Innan hungeråren kom föddes två söner åt Josef. De föddes av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. 51 Josef gav den förstfödde namnet Manasse[af], ”för”, sade han, ”Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus.” 52 Den andre gav han namnet Efraim[ag], ”för”, sade han, ”Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land.”

53 Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut.[ah] 54 (AA) Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev svält i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. 55 Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: ”Gå till Josef och gör som han säger!” 56 När svälten hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men svälten blev allt svårare i Egypten. 57 Och man kom från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår i hela världen.

Josefs bröder i Egypten

42 (AB) När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten, sade han till sina söner: ”Varför står ni bara och ser på varann?” Och han fortsatte: ”Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp säd åt oss, så att vi överlever och inte dör.” Då reste tio av Josefs bröder ner för att köpa säd i Egypten.

Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin med de andra bröderna, för han var rädd att det skulle hända honom någon olycka. Så var också Israels söner bland dem som kom för att köpa säd, eftersom det rådde svält i Kanaans land.

(AC) Josef var nu den som hade makten i landet, och det var han som sålde säd till allt folket. Då kom Josefs bröder dit och bugade sig för honom med ansiktena mot jorden. När Josef såg sina bröder kände han igen dem. Men han låtsades att han var en främling för dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: ”Var kommer ni ifrån?” De svarade: ”Från Kanaans land för att köpa säd.” Trots att Josef kände igen sina bröder kände de inte igen honom. (AD) Då tänkte Josef på drömmarna som han hade haft om dem. Han sade till dem: ”Ni är spejare[ai]. Ni har kommit för att se var landet saknar skydd.” 10 De svarade honom: ”Nej, herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat. 11 Vi är alla söner till en och samme man. Vi är hederliga män, dina tjänare är inga spejare.”

12 Men han sade till dem: ”Jo, ni har kommit för att ta reda på var landet saknar skydd.” 13 (AE) De svarade: ”Vi, dina tjänare, är tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Den yngste är hemma hos vår far och en lever inte längre.” 14 Josef sade till dem: ”Det är som jag har sagt er. Ni är spejare. 15 (AF) Så här ska jag pröva er: Så sant farao lever, ni slipper inte härifrån om inte er yngste bror kommer hit. 16 En av er måste gå och hämta hit er bror, medan ni andra stannar som fångar. Så kan jag pröva om ni har talat sanning. Annars är ni spejare, så sant farao lever.” 17 Sedan höll han dem i förvar i tre dagar.

18 På tredje dagen sade Josef till dem: ”Om ni vill leva så gör så här, för jag fruktar Gud. 19 Om ni är hederliga män, låt då en av era bröder stanna som fånge i huset där ni satt fängslade. Men ni andra får resa i väg och ta hem säden som ni köpt till hjälp mot svälten hos er. 20 Ta sedan med er yngste bror hit till mig. Om ni talat sanning ska ni slippa dö.” Och de gjorde så.

21 Men de sade till varandra: ”Vi har skuld efter det vi gjorde mot vår bror. Vi såg ångesten i hans själ när han bad om förbarmande, men vi ville inte lyssna på honom. Därför har vi själva kommit i denna ångest.” 22 (AG) Ruben svarade dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle synda mot pojken? Men ni lyssnade inte på mig. Därför utkrävs nu hans blod.” 23 Men de visste inte att Josef förstod, för han talade till dem genom tolk. 24 Han vände sig bort från dem och grät. Sedan vände han sig till dem igen och talade med dem. Och han tog Simeon från dem och lät fängsla honom inför deras ögon.

Josefs bröder återvänder till Kanaan

25 Josef befallde att man skulle fylla deras säckar med säd och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och ge dem mat för resan. När man hade gjort så, 26 lastade de säden på sina åsnor och reste därifrån. 27 Men när en av dem öppnade sin säck vid en rastplats för att ge sin åsna foder, fick han se sina pengar ligga överst i säcken. 28 Och han sade till sina bröder: ”Jag har fått tillbaka mina pengar. Titta här! De är i min säck!” Då sjönk deras mod, och darrande av skräck sade de till varandra: ”Vad har Gud gjort mot oss?”

29 När de kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hade hänt dem och sade: 30 ”Mannen som var herre där i landet talade hårt till oss och behandlade oss som om vi var spejare i landet. 31 Men vi sade till honom: Vi är hederliga män, vi är inga spejare. 32 Vi är tolv bröder, söner till en och samme far. En lever inte längre och den yngste är hemma hos vår far i Kanaans land. 33 Men mannen som var herre i landet svarade oss: Så här ska jag ta reda på om ni är hederliga män: Lämna kvar en av era bröder hos mig. Ta det ni köpt mot svälten hemma hos er och res i väg. 34 Kom sedan med er yngste bror hit till mig, så att jag kan vara säker på att ni inte är spejare utan hederliga män. Då ska jag ge tillbaka er bror till er och ni ska få röra er fritt i landet.”

35 När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin pengapåse i sin säck. Både de och deras far blev förskräckta när de fick se pengapåsarna 36 Och deras far Jakob sade till dem: ”Ni gör mig barnlös! Josef är borta, Simeon är borta och Benjamin vill ni också ta ifrån mig. Allting är emot mig!” 37 Ruben sade då till sin far: ”Du får döda båda mina söner om jag inte för Benjamin tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig. Jag ska föra honom tillbaka till dig.” 38 (AH) Men han svarade: ”Min son får inte resa dit med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Om någon olycka skulle hända honom på resan ni tänker göra, skulle ni föra mina grå hår med sorg ner i dödsriket.”

Josefs bröder återvänder till Egypten

43 Men svälten var svår i landet. När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten, sade deras far till dem: ”Res tillbaka och köp oss lite säd.” (AI) Men Juda svarade honom: ”Mannen sade uttryckligen till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er. Om du låter vår bror följa med oss, reser vi ner och köper säd åt dig. Men om du inte låter honom följa med oss reser vi inte, eftersom mannen sade till oss: Ni får inte komma inför mitt ansikte om inte er bror är med er.”

Då sade Israel: ”Varför gjorde ni så illa mot mig att ni berättade för mannen att ni hade en bror till?” De svarade: ”Mannen frågade noga om oss och vår släkt. Han sade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Då berättade vi för honom hur det var. Kunde vi veta att han skulle säga: Ta med er bror hit ner?”

Juda sade då till sin far Israel: ”Låt pojken följa med mig. Vi måste ge oss i väg om vi ska överleva och inte dö, både vi och du och våra barn. (AJ) Jag ska ansvara för honom. Du får utkräva honom av min hand. Om jag inte kommer tillbaka med honom till dig och ställer honom här inför dig, ska jag vara en syndare inför dig i alla mina dagar. 10 Och hade vi inte dröjt så länge hade vi redan varit tillbaka för andra gången.”

11 Då sade deras far Israel till dem: ”Om det måste bli så, gör då så här: Ta lite av landets bästa frukt i era säckar och bär ner det till mannen som gåva, lite balsam och lite honung, dragantgummi och ladanum, pistaschnötter och mandlar. 12 Ta med er dubbla summan pengar och återlämna pengarna ni fick tillbaka överst i era säckar. Kanske var det ett misstag. 13 Ta också med er bror och res genast tillbaka till mannen. 14 Må Gud den Allsmäktige låta er finna barmhärtighet hos mannen så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er hem igen. Och ska jag bli barnlös, så blir jag det.”

15 Då tog männen gåvorna och den dubbla summan pengar. De tog med sig Benjamin, bröt upp och gav sig i väg till Egypten och kom inför Josef. 16 När Josef såg att Benjamin var med, sade han till sin husförvaltare: ”Ta dessa män till mitt hus. Slakta något och laga oss en måltid, för männen ska äta middag med mig.” 17 Mannen gjorde som Josef hade sagt och tog männen till Josefs hus.

18 Men männen blev förskräckta när de visades in i Josefs hus. De sade: ”Det är på grund av pengarna som vi fick tillbaka i våra säckar förra gången som vi förs in här. Nu tänker han kasta sig över oss och övermanna oss och göra oss till slavar och ta våra åsnor.” 19 De steg fram till Josefs husförvaltare vid ingången till huset 20 och sade till honom: ”Hör på oss, herre! När vi var här nere förra gången för att köpa säd 21 (AK) och sedan kom till en rastplats och öppnade våra säckar, hittade alla vi våra pengar till deras fulla vikt överst i sin säck. Nu har vi med dem tillbaka, 22 och vi har med oss andra pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som lagt pengarna i våra säckar.” 23 Han svarade: ”Oroa er inte, var inte rädda! Det är er Gud och er fars Gud som låtit er hitta en skatt i era säckar. Jag har fått era pengar.” Och han förde ut Simeon till dem. 24 Mannen förde dem in i Josefs hus. Han gav dem vatten att tvätta fötterna med och gav deras åsnor foder. 25 De gjorde i ordning sina gåvor innan Josef kom hem vid middagstiden, eftersom de hade fått höra att de skulle äta där.

26 När Josef kom hem gav de honom gåvorna som de hade med sig dit till huset, och de bugade sig till jorden för honom. 27 Han hälsade på dem och frågade: ”Är det bra med er gamle far som ni talade om? Lever han än?” 28 De svarade: ”Ja, det är bra med vår far, din tjänare. Han lever än.” Och de bugade sig och föll ner för honom.

29 När han såg sig omkring och fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: ”Är det er yngste bror som ni nämnde för mig?” Sedan sade han: ”Gud ska vara nådig mot dig, min son.” 30 Djupt rörd av kärlek till sin bror skyndade Josef sig ut och letade efter en plats där han kunde gråta. Och han gick in i sin kammare och grät där. 31 När han hade tvättat ansiktet gick han ut igen, behärskade sig och sade: ”Sätt fram maten.”

32 (AL) Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för egyptierna som åt tillsammans med honom. Egyptier får nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det anses avskyvärt[aj] bland egyptierna. 33 De fick sina platser mitt emot Josef, den förstfödde enligt sin förstfödslorätt, sedan de yngre, var och en efter sin ålder. Och männen såg förundrade på varandra. 34 Han lät servera dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som alla de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

Josef prövar sina bröder

44 (AM) Därefter befallde Josef sin husförvaltare: ”Fyll männens säckar med säd så mycket de rymmer, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. Och min bägare, silverbägaren, ska du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna för hans säd.” Han gjorde som Josef hade sagt. På morgonen när det blev ljust sändes männen i väg med sina åsnor. Men de hade inte kommit långt utanför staden när Josef sade till sin husförvaltare: ”Sätt efter männen! När du hinner upp dem ska du säga till dem: Varför har ni lönat gott med ont? Det är ju den här som min herre dricker ur och som han brukar spå med. Det är en ond gärning ni har gjort.”

När han kom ifatt dem sade han dessa ord till dem. Då svarade de honom: ”Varför talar min herre så? Dina tjänare skulle aldrig kunna göra något sådant! Pengarna vi fann överst i våra säckar har vi ju fört tillbaka till dig från Kanaans land. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld ur din herres hus? Den av dina tjänare som har bägaren ska dö, och vi andra ska bli min herres slavar.” 10 Han svarade: ”Ja, det ska bli som ni har sagt. Den som bägaren finns hos ska bli min slav. Men ni andra är utan skuld.”

11 Var och en skyndade sig att lyfta ner sin säck på marken och öppnade den. 12 Han sökte först hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren hittades i Benjamins säck. 13 Då rev de sönder sina kläder, lastade sina åsnor och vände tillbaka till staden.

14 Juda och hans bröder gick in i Josefs hus, där han ännu var kvar, och föll ner till jorden för honom. 15 Då sade Josef till dem: ”Vad har ni gjort? Förstod ni inte att en man som jag kan spå?”

16 Juda svarade: ”Vad ska vi säga till min herre? Hur ska vi tala och hur ska vi rentvå oss? Gud har funnit dina tjänares missgärning. Vi är nu min herres slavar, både den som bägaren hittades hos och vi andra.” 17 Men Josef sade: ”Nej, aldrig skulle jag göra så! Den som bägaren hittades hos ska bli min slav. Men ni andra kan resa hem till er far i frid.”

Juda vädjar för Benjamin

18 Då steg Juda fram till honom och sade: ”Lyssna på mig, herre! Låt din tjänare säga ett ord inför min herre och bli inte arg på din tjänare, för du är som farao. 19 (AN) Min herre frågade sina tjänare och sade: Har ni en far eller någon mer bror? 20 (AO) Vi svarade min herre: Vi har en gammal far och en son till honom, en som är född på hans ålderdom och som fortfarande är ung. Men en bror till honom är död, så han är den ende som är kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.

21 Då sade du till dina tjänare: Ta ner honom hit till mig så att jag får se honom med egna ögon. 22 Och vi svarade min herre: Pojken kan inte lämna sin far, han skulle dö om han lämnade honom. 23 Men du sade till dina tjänare: Om inte er yngste bror följer med er hit så får ni inte komma inför mitt ansikte.

24 När vi kommit hem till din tjänare, min far, berättade vi för honom vad min herre hade sagt. 25 Och när vår far sade: Res tillbaka och köp oss lite säd, 26 svarade vi: Vi kan inte resa dit ner. Bara på det villkoret att vår yngste bror följer med oss kan vi resa. Vi får inte komma inför mannens ansikte om inte vår yngste bror är med. 27 Men din tjänare, min far, sade till oss: Ni vet själva att min hustru födde mig två söner. 28 (AP) En gick bort ifrån mig, och jag sade: Han är säkert ihjälriven. Och jag har inte sett honom sedan dess. 29 Om ni tar ifrån mig den här också och det händer honom en olycka, så skickar ni ner mina grå hår med sorg i dödsriket.

30 Så om jag kommer hem till din tjänare, min far, utan pojken som vår fars hjärta är så fäst vid, 31 då blir det hans död när han ser att pojken inte är med. Dina tjänare skulle då skicka ner din tjänares, vår fars, grå hår med sorg i dödsriket. 32 Jag, din tjänare, har lovat min far att ansvara för pojken, och jag har sagt att om jag inte har med honom hem igen ska jag vara en syndare inför min far i alla mina dagar.

33 Låt därför din tjänare stanna här hos min herre som slav i pojkens ställe, men låt honom resa hem med sina bröder. 34 Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig? Jag klarar inte att se den sorg som då skulle drabba min far.”

Josef ger sig till känna

45 (AQ) Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla som stod omkring honom. Han ropade: ”Gå ut härifrån allihop!” Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos husfolk hörde det också.

Och Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever far än?” Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. (AR) Då sade Josef till dem: ”Kom hit till mig.” När de kom fram sade han: ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. (AS) Men var inte ledsna och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att rädda liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit svält i landet, och det återstår fem år då man varken ska plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao[ak] och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land.

Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! 10 Du ska få bo i landet Goshen[al] och vara nära mig, du och dina barn och barnbarn, dina får och kor och allt som tillhör dig. 11 Det är fem hungerår kvar, men jag ska sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig ska lida nöd. 12 Ni ser ju med egna ögon, min bror Benjamin ser det också med egna ögon, att det är jag som talar till er med egen mun. 13 Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner.” 14 Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. 15 Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.

16 När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. 17 Och farao sade till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: Lasta era djur och res hem till Kanaans land. 18 Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så ska jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni ska få äta av landets överflöd. 19 Du ska säga till dem att göra så här: Ta med er vagnar[am] från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. 20 Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land ska vara ert.” 21 Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. 22 Och han gav dem var sin högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver[an] och fem högtidsdräkter. 23 Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsneston lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. 24 Sedan lät han sina bröder resa, och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!”

25 De drog upp från Egypten och kom till sin far Jakob i Kanaans land. 26 De berättade för honom: ”Josef lever än, och han är härskare över hela Egyptens land!” Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. 27 Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras far Jakob nytt liv. 28 (AT) Och Israel sade: ”Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör.”

Jakob flyttar till Egypten

46 (AU) Israel bröt upp med allt han ägde. När han kom till Beer-Sheba[ao] offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud. Och Gud talade till Israel i en syn om natten och sade: ”Jakob! Jakob!” Han svarade: ”Här är jag.” Då sade han: ”Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd för att resa till Egypten, för jag ska där göra dig till ett stort folk. (AV) Jag ska själv följa med dig till Egypten och jag ska också föra dig tillbaka därifrån. Och Josefs hand ska sluta dina ögon.”

Jakob bröt upp från Beer-Sheba. Och Israels söner satte sin far Jakob, sina små barn och sina hustrur på vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. (AW) De tog sin boskap och de ägodelar som de skaffat sig i Kanaans land och kom till Egypten[ap], Jakob och alla hans ättlingar med honom. Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina ättlingar förde han med sig till Egypten.

Jakobs släkt

(AX) Detta är namnen på Israels barn, Jakob och hans söner, som kom till Egypten:

Jakobs förstfödde var Ruben, (AY) och Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi.

10 (AZ) Simeons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son.

11 (BA) Levis söner var Gershon, Kehat och Merari.

12 (BB) Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Sera, men Er och Onan dog i Kanaans land, och Peres söner var Hesron och Hamul.

13 (BC) Isaskars söner var Tola, Puva, Job[aq] och Shimron.

14 Sebulons söner var Sered, Elon och Jaleel.

15 Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram. Dessutom födde hon åt honom dottern Dina. Sönerna och döttrarna var sammanlagt trettiotre personer.

16 Gads söner var Sifjon och Haggi, Shuni och Esbon, Eri och Arodi och Areli.

17 (BD) Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria, och deras syster var Sera. Berias söner var Heber och Malkiel.

18 Dessa var söner till Silpa, som Laban hade gett åt sin dotter Lea. Hon födde dem åt Jakob, sexton personer.

19 Rakels, Jakobs hustrus, söner var Josef och Benjamin.

20 (BE) De söner som föddes åt Josef i Egyptens land var Manasse och Efraim. De föddes åt honom av Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On.

21 (BF) Benjamins söner var Bela, Beker och Ashbel, Gera och Naaman, Ehi och Rosh, Muppim och Huppim och Ard.

22 Dessa var Rakels söner som föddes åt Jakob, sammanlagt fjorton personer.

23 (BG) Dans son var Hushim.

24 Naftalis söner var Jaseel, Guni, Jeser och Shillem.

25 Dessa var söner till Bilha, som Laban hade gett åt sin dotter Rakel, och hon födde dem åt Jakob, sammanlagt sju personer.

26 De som kom med Jakob till Egypten, hans ättlingar, var sammanlagt sextiosex personer förutom Jakobs sonhustrur. 27 (BH) Och Josefs söner, som föddes åt honom i Egypten, var två. De personer av Jakobs hus som kom till Egypten var sammanlagt sjuttio.

Mötet med Josef

28 Jakob skickade Juda i förväg till Josef för att han skulle visa honom vägen till Goshen. Och de kom till landet Goshen. 29 Josef lät spänna för sin vagn och for till Goshen för att möta sin far Israel. När han kom fram till honom föll han honom om halsen och grät länge vid hans hals. 30 Och Israel sade till Josef: ”Nu kan jag dö, när jag fått se ditt ansikte och vet att du fortfarande lever.”

31 Josef sade till sina bröder och sin fars husfolk: ”Jag ska gå upp och tala med farao och säga till honom: Mina bröder och min fars husfolk, som har bott i Kanaans land, har kommit till mig. 32 De här männen är herdar och har ägnat sig åt boskapsskötsel. De har med sig sina får och kor och allt de äger. 33 När sedan farao kallar er till sig och frågar vilket yrke ni har, 34 (BI) ska ni svara: Vi, dina tjänare, har sysslat med boskapsskötsel från vår ungdom och fram till nu, vi liksom våra fäder. Då kommer ni att få bo i landet Goshen, för egyptierna avskyr allt vad fåraherdar[ar] heter.”

Jakob inför farao

47 Och Josef kom och berättade för farao: ”Min far och mina bröder har kommit från Kanaans land med sina får och kor och allt de äger. De är nu i landet Goshen.” Han hade valt ut fem av sina bröder och förde fram dem inför farao. Då frågade farao hans bröder: ”Vad har ni för yrke?” De svarade farao: ”Dina tjänare är fåraherdar, vi liksom våra fäder.” De sade också till farao: ”Vi har kommit för att bo här i landet en tid, för dina tjänare har inget bete för sina får eftersom svälten är svår i Kanaans land. Så låt dina tjänare bo i landet Goshen.” Då sade farao till Josef: ”Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. Egyptens land ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bo i den bästa delen av landet, låt dem bo i landet Goshen. Och om du vet att några bland dem är dugliga män, så sätt dem till uppsyningsmän över min boskap.”

Sedan hämtade Josef sin far Jakob och förde honom fram inför farao, och Jakob hälsade[as] farao. Och farao frågade Jakob: ”Hur många år har du levt?” (BJ) Jakob svarade farao: ”Min vandringstid har varat i hundratrettio år. Få och svåra har mina levnadsår varit. De når inte upp till mina förfäders levnadsår under deras vandringstid.” 10 Och Jakob välsignade farao och gick ut ifrån honom.

11 Josef lät sin far och sina bröder bo i Egyptens land och gav dem egendom i den bästa delen av landet, i Raamses område[at] som farao befallt. 12 Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin fars hus och gav var och en underhåll efter antalet barn.

Svältens följder för egyptierna

13 Men det fanns inget bröd någonstans i landet eftersom svälten var mycket svår, och både Egypten och Kanaans land var svaga av hunger. 14 För den säd som folket köpte samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och Kanaan och förde dem in i faraos palats.

15 Men när pengarna tog slut i Egypten och Kanaan, kom alla egyptier till Josef och sade: ”Ge oss bröd! Varför skulle vi dö här framför ögonen på dig? Vi har inga pengar kvar.” 16 Josef svarade: ”För hit er boskap, så ska jag ge er bröd för boskapen om era pengar är slut.” 17 Då kom de med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, kor och åsnor. På så sätt underhöll han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.

18 Så tog det året slut. Men året därpå kom de tillbaka till honom och sade: ”Vi kan inte dölja det för min herre. Pengarna är slut och boskapen vi ägde tillhör min herre. Vi har inget annat kvar än våra kroppar och vår jord. 19 Varför skulle vi dö här framför dig, vi och vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så ska vi med vår jord bli faraos slavar. Ge oss bara utsäde, så att vi får leva och inte dör och åkerjorden inte läggs öde.”

20 Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egyptierna sålde sina åkrar eftersom svälten var så svår, och åkerjorden blev faraos egendom. 21 Folket flyttade han till städerna, från ena änden av Egypten till den andra. 22 Men prästernas jord köpte han inte, eftersom prästerna hade sitt bestämda underhåll av farao och levde av det som farao gav dem. Därför behövde de inte sälja sin jord.

23 Och Josef sade till folket: ”Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni utsäde så att ni kan beså jorden. 24 När skörden kommer in ska ni ge en femtedel[au] åt farao. Men fyra femtedelar ska ni själva ha till utsäde och till mat åt er och ert husfolk och era små barn.” 25 De svarade: ”Du har räddat våra liv. Herre, låt oss finna nåd för dina ögon, så ska vi vara faraos slavar.” 26 Josef gjorde det till en lag som gäller än i dag för Egyptens jord, att femtedelen av skörden ska ges åt farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

27 (BK) Så bodde Israel i landet Goshen i Egypten. De skaffade sig ägodelar och var fruktsamma och förökade sig mycket.

Jakobs sista önskan

28 Jakob levde sjutton år[av] i Egypten, och han blev hundrafyrtiosju år gammal.

29 (BL) När tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så lägg din hand under min höft och lova att visa mig kärlek och trofasthet så att du inte begraver mig i Egypten. 30 När jag gått till vila hos mina fäder, för mig då ut ur Egypten och begrav mig i deras grav.” Han svarade: ”Jag ska göra som du säger.” 31 Men Jakob sade: ”Ge mig din ed!” Och han gav honom sin ed, och Israel tillbad böjd mot bäddens huvudände[aw].

Jakob välsignar Josef och hans söner

48 Efter en tid sade man till Josef: ”Din far är sjuk.” Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim. Och man sade till Jakob: ”Din son Josef har kommit till dig.”

Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen. (BM) Han sade till Josef: ”Gud den Allsmäktige uppenbarade sig för mig i Luz i Kanaans land. Han välsignade mig och sade till mig: Jag ska göra dig fruktsam och föröka dig och låta många folk komma från dig, och jag ska ge detta land åt dina efterkommande till egendom för evigt.

(BN) Dina båda söner, som föddes åt dig i Egyptens land innan jag kom hit till dig i Egypten, ska nu vara mina. Efraim och Manasse ska vara mina[ax] liksom Ruben och Simeon. Men de barn som du får efter dem ska vara dina. De ska bära sina bröders namn i deras arvedel. (BO) När jag kom från Paddan dog Rakel i Kanaans land under resan, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata, och jag begravde henne där vid vägen till Efrata.” – Platsen heter nu Betlehem.

När Israel fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är dessa?” Josef svarade sin far: ”Det är mina söner som Gud har gett mig här.” Då sade han: ”Ta hit dem till mig så att jag får välsigna dem.” 10 Israels ögon var svaga av ålder så att han inte kunde se. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i sin famn. 11 Och Israel sade till Josef: ”Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte, men nu har Gud till och med låtit mig se dina barn!”

12 Och Josef tog dem från hans knä och bugade sig till jorden. 13 Sedan tog Josef dem båda i handen, Efraim i sin högra hand till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand till höger framför Israel, och förde fram dem till honom. 14 Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud trots att han var den yngre, och sin vänstra hand på Manasses huvud trots att Manasse var den förstfödde. Han lade händerna i kors. 15 (BP) Och han välsignade Josef och sade:

”Den Gud som mina fäder
    Abraham och Isak har vandrat inför,
        den Gud som har varit min herde
    från min födelse ända till i dag,
16 (BQ) den ängel som har förlossat mig
    från allt ont,
        han ska välsigna pojkarna.
    De ska uppkallas efter mitt namn
        och mina fäder Abrahams
            och Isaks namn,
        och de ska föröka sig
            och bli många på jorden.”

17 Men när Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Han tog sin fars hand och ville flytta den från Efraims till Manasses huvud. 18 Och Josef sade till sin far: ”Gör inte så, far. Det här är den förstfödde. Lägg din högra hand på hans huvud.” 19 (BR) Men hans far ville inte det. Han sade: ”Jag vet, min son, jag vet. Också från honom ska det komma ett folk, också han ska bli stor. Men hans yngre bror ska ändå bli större än han, och flera folk ska härstamma från honom.” 20 Och han välsignade dem på den dagen och sade:

”I dig ska Israel välsigna och säga:
    Må Gud göra dig som
        Efraim och Manasse.”

Och han satte Efraim före Manasse.

21 Därefter sade Israel till Josef: ”Se, jag dör. Men Gud ska vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. 22 (BS) Och utöver det jag ger dina bröder, ger jag dig en bergsrygg[ay] som jag tog från amoreerna med mitt svärd och min båge.”

Jakob välsignar sina söner

49 (BT) Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: ”Kom hit till mig, så ska jag tala om vad som ska hända er i kommande dagar. Samla er och lyssna, ni Jakobs söner, hör på Israel, er far!

(BU) Ruben, du är min förstfödde,
    min kraft och min styrkas förstling,
        främst i myndighet
            och främst i makt.
(BV) Du sjuder över som vatten,
    du ska inte bli den främste,
        för du besteg din fars bädd,
    då vanhelgade du den.
        Han besteg min säng!

(BW) Simeon och Levi är bröder,
    våldet är deras vapen.
(BX) Min själ ska inte ta del i deras råd,
        min själ ska inte umgås med dem,
    för de dödade män i sin vrede
        och stympade oxar i sitt övermod.
(BY) Förbannad är deras vrede
        som är så våldsam
    och deras grymhet
        som är så stor!
    Jag ska dela upp dem i Jakob
        och skingra dem i Israel.

(BZ) Juda, dig ska dina bröder prisa.[az]
    Din hand ska gripa
        dina fienders nacke,
    din fars söner
        ska buga sig för dig.
(CA) Ett ungt lejon är Juda.
    Du reser dig från rivet byte,
        min son.
    Han böjer sig, han lägger sig
        som ett lejon, som en lejonhona –
            vem vågar väcka honom?
10 (CB) Spiran ska inte vika från Juda,
    inte härskarstaven
        från hans fötter,
    förrän han som den tillhör[ba] kommer
        och folken lyder honom.
11 Han binder sin ungåsna
        vid vinstocken,
    sitt åsneföl vid den ädla rankan.
        Han tvättar sina kläder i vin,
            sin mantel i druvors blod.
12 Hans ögon är dunkla av vin,
        hans tänder vita av mjölk.

13 (CC) Sebulon ska bo vid havets strand
        och bli en hamn för skepp.[bb]
    Sin sida ska han vända mot Sidon.

14 Isaskar är en stark åsna
        som ligger i ro i sitt hägn.
15 Han såg att viloplatsen var god
        och landet ljuvligt.
    Då böjde han sin rygg
        under bördor
    och blev en arbetspliktig slav.

16 (CD) Dan ska skaffa rätt[bc] åt sitt folk
        som en av Israels stammar.
17 Dan ska vara en orm på vägen,
        en huggorm på stigen
    som biter hästen i foten
        så att ryttaren faller baklänges.
18 (CE) Herre, jag väntar
    på din frälsning!

19 Gad ska trängas av skaror[bd]
    och själv tränga dem in på hälarna.

20 (CF) Från Asher kommer utsökta rätter,
    han ska bjuda
        på kungliga läckerheter.

21 (CG) Naftali är en frisläppt hind
    som talar vackra ord.[be]

22 Josef är ett ungt fruktträd,
        ett ungt fruktträd vid källan.
    Grenarna når upp över muren.
23 Bågskyttar oroar honom,
    de skjuter mot honom
        och ansätter honom.
24 Men hans båge förblir fast
    och hans händer
        och armar spänstiga
    genom Jakobs Mäktige,
        genom Herden, Israels Klippa,
25 (CH) genom din fars Gud
        som ska hjälpa dig,
    genom den Allsmäktige
        som ska välsigna dig
    med välsignelser
        från himlen därovan
    välsignelser från djupet
        som ruvar där nere,
    välsignelser från bröst
        och moderliv.
26 Din fars välsignelser når högt,
    högre än mina fäders välsignelser,
        till de eviga höjdernas härlighet.
    De ska vara över Josefs huvud,
        över hjässan på fursten
            bland sina bröder.

27 (CI) Benjamin är en glupsk varg.
    På morgonen äter han sitt rov,
        på kvällen fördelar han bytet.”

28 Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är vad deras far sade till dem. Han välsignade dem och gav åt var och en sin särskilda välsignelse.

Jakob dör

29 Sedan befallde han dem och sade: ”Jag ska nu samlas till mitt folk. Begrav mig hos mina fäder i grottan på hetiten Efrons mark, 30 (CJ) i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre i Kanaans land, den som Abraham köpte till gravplats av hetiten Efron. 31 (CK) Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes Isak och hans hustru Rebecka, och där har jag själv begravt Lea, 32 i grottan på marken som köptes av hetiterna.”

33 När Jakob hade gett sina söner dessa befallningar drog han upp fötterna i sängen. Och han gav upp andan och samlades till sitt folk.

Jakob blir begravd

50 (CL) Då böjde Josef sig ner över sin fars ansikte och grät över honom och kysste honom. Josef befallde läkarna han hade i sin tjänst att balsamera[bf] hans far. Och läkarna balsamerade Israel. Det tog fyrtio dagar, så lång tid tar en balsamering. Och egyptierna sörjde honom i sjuttio dagar[bg].

När sorgedagarna efter honom var över sade Josef till faraos husfolk: ”Om jag har funnit nåd för era ögon, ber jag er säga dessa ord till farao: (CM) Min far har tagit ed av mig och sagt: När jag är död, så begrav mig i den grav som jag grävt åt mig i Kanaans land. Låt mig därför resa och begrava min far och sedan komma tillbaka.” Farao svarade: ”Res dit och begrav din far enligt den ed som han tog av dig.”

Då reste Josef för att begrava sin far. Och faraos alla tjänare reste med honom, de äldste vid hans hov och alla de äldste i Egyptens land, dessutom allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fars husfolk. Bara sina små barn, sina får och sina kor lämnade de kvar i landet Goshen. Både vagnar och ryttare reste tillsammans med honom, och det var en mycket stor skara.

10 När de kom till Goren-Haatad[bh] på andra sidan Jordan höll de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han ordnade en sorgehögtid efter sin far i sju dagar. 11 När landets invånare kananeerna såg sorgehögtiden i Goren-Haatad sade de: ”Här har egyptierna en stor sorgehögtid.” Därför kallades platsen Abel-Misrajim[bi]. Den ligger på andra sidan Jordan.

12 Jakobs söner gjorde med honom som han hade befallt dem. 13 (CN) De förde honom till Kanaans land och begravde honom i grottan vid fältet i Makpela, den mark som Abraham hade köpt till gravplats av hetiten Efron mitt emot Mamre.

14 När Josef hade begravt sin far, vände han tillbaka till Egypten med sina bröder och alla som följt med honom för att begrava hans far.

Bröderna ber Josef om förlåtelse

15 När Josefs bröder såg att deras far var död, sade de: ”Tänk om Josef hyser agg mot oss och ger igen för allt det onda som vi gjort mot honom.” 16 Därför sände de bud till Josef och lät säga: ”Din far sade så här före sin död: 17 Så ska ni säga till Josef: Vi ber dig, förlåt dina bröder deras brott och synd, att de gjort så illa mot dig. Så förlåt nu den synd som din fars Guds tjänare har begått.” Josef grät när han fick deras hälsning.

18 Sedan kom också hans bröder och föll ner för honom och sade: ”Vi är dina slavar.” 19 Men Josef sade till dem: ”Var inte rädda. Skulle jag ta Guds plats? 20 Ni menade ont mot mig, men Gud har menat något gott genom det, för att bevara många människor vid liv. 21 Så var inte rädda. Jag ska sörja för er och era små barn.” Och han tröstade dem och talade vänligt till dem.

Josef dör

22 Josef bodde kvar i Egypten med sin fars husfolk, och han blev hundratio år. 23 Josef fick se Efraims barn till tredje led. Även Manasses son Makirs barn lades i Josefs knä när de föddes[bj].

24 (CO) Och Josef sade till sina bröder: ”Jag dör, men Gud ska se till er och föra er från detta land till det land som han lovat med ed åt Abraham, Isak och Jakob.” 25 (CP) Och Josef tog ed av Israels söner och sade: ”När Gud ser till er, för då mina ben härifrån[bk].”

26 Josef dog när han var hundratio år[bl]. Och man balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten.

Footnotes

  1. 37:2 Josef   Framhålls av Stefanus i Apg 7:9f som en parallell till Kristus: älskad och sänd av sin far men förkastad i avund av bröderna och såld till hedningarna, störtad i jordens djup men upphöjd till härskarens högra sida, därifrån välsignande både hedningar och sina bröder, etc.
  2. 37:2 När Josef var sjutton år   Ca 1898 f Kr (jfr 41:46).
  3. 37:3 hellång   Annan översättning (så Septuaginta): ”färggrann”. I samtida egyptiska gravmålningar (t ex vid Beni Hasan) framställs män från Kanaans land i långärmade, färggrant broderade dräkter.
  4. 37:12 valla … i Shekem   I de svalare högländerna fanns bete även under den torra sommaren.
  5. 37:17 Dotan   Stad drygt två mil norr om Shekem (2 Kung 6:13) med goda betesmarker omkring.
  6. 37:24 brunnen … tom   Torra brunnar eller cisterner användes ofta som fånghålor (jfr Jer 38:6, Sak 9:11).
  7. 37:25 karavan   Shekem och Dotan låg vid den stora karavanvägen mellan Egypten och Mesopotamien.
  8. 37:25 dragantgummi, balsam och ladanum   Olika typer av väldoftande kådor.
  9. 37:28 tjugo siklar silver   Drygt 200 gram, ungefär två årslöner för arbetaren (Dom 17:10). Detta var ett vanligt pris för en slav enligt t ex Hammurabis lag (jfr 3 Mos 27:5).
  10. 37:28 ismaeliterna   Troligen en undergrupp eller ett alternativt namn för midjaniterna. De två benämningarna används om vartannat (jfr 37:36, 39:1, Dom 8:22, 24).
  11. 37:34 rev sönder sina kläder, svepte säcktyg   Uttryck för djup sorg (jfr Est 4:1, Job 1:20).
  12. 37:36 midjaniterna   Så Septuaginta. Masoretiska textens vokalisering: ”medaniterna” (släktingar till midjaniterna, jfr 1 Mos 25:2).
  13. 38:1 Adullam   Ort strax nordväst om Hebron i Juda bergsbygd (jfr 1 Sam 22:1).
  14. 38:6 Tamar   Betyder ”dadelpalm”. Hon nämns i Matt 1:3 som förmoder till Jesus.
  15. 38:8 i din brors ställe   Svågeräktenskap reglerades senare i 5 Mos 25:5f (jfr Rut 4:5 med not).
  16. 38:14 änkekläderna   Tecken på en änkas särskilda rätt till försörjning (5 Mos 24:19f, Rut 2).
  17. 38:15 prostituerad   Kananeiska ”tempelflickor” (vers 21) bar brudslöja som brudar till Baal och erbjöd fruktbarhetsriter. Seden blev strängt förbjuden bland israeliterna (5 Mos 23:17).
  18. 38:18 signetring   Användes för namnteckning, en intimt personlig ägodel (jfr Höga V 8:6).
  19. 38:24 bränn henne   Det strängaste straffet som senare endast gällde prästdöttrar (3 Mos 21:9).
  20. 38:26 låg aldrig mer med henne   Ordagrant: ”kände henne aldrig mer” (jfr not till 4:1).
  21. 39:14 roa sig med oss   Hebr. sachéq kan ha sexuell anspelning (jfr 1 Mos 26:8, 2 Mos 32:6).
  22. 40:1 En tid därefter   Ca 1887 f Kr (jfr 41:1, 46).
  23. 40:1 munskänk   Kungens personlige servitör och avsmakare som förvissar sig om att vinet inte är förgiftat, en mycket betrodd ställning (jfr Neh 1:11f).
  24. 41:14 raka sig   Egyptier rakade ofta av sig både skägg och hår, medan semiter lät båda växa (3 Mos 19:27). Att raka av allt var en hygienisk åtgärd (3 Mos 14:9).
  25. 41:27 hungerår   Tack vare Nilfloden var Egypten regionens kornbod som sällan drabbades av svält (12:10). Ett exempel på en tid av svält i Egypten nämns i ”Nefertis syner”, en skrift ca hundra år äldre än Josefs upphöjelse 1885 f Kr.
  26. 41:40 styra   Josef är den förste kände semiten som upphöjs till en sådan position i Egypten. Det blev vanligare under hyksostiden (1750-1550 f Kr). Även den monoteistiske farao Akhenaten (ca 1353-1336 f Kr) hade en liknande semitisk minister vid namn Tutu.
  27. 41:42 ringen   Med denna kunde Josef signera i faraos namn (jfr 1 Kung 21:8, Est 3:10, 8:2).
  28. 41:43 Abrek   Betydelsen oviss, kanske ”knäböj”.
  29. 41:45 Safenat-Panéa   Betydelsen oviss, kanske egyptiska för ”Gud har talat, han ska leva” eller ”den som känner hemligheter”.
  30. 41:45 prästen i On   Den inflytelserike översteprästen för solguden Ra. On låg 1,5 mil norr om Kairo.
  31. 41:46 Josef var trettio år   Ca 1885 f Kr (jfr 45:6, 47:28).
  32. 41:51 Manasse   Anknyter till det hebreiska ordet för ”glömma”.
  33. 41:52 Efraim   Anknyter till det hebreiska ordet för ”göra fruktsam”.
  34. 41:53 de sju överflödsåren … de sju hungeråren   Ca 1885-1878 och 1878-1871 f Kr.
  35. 42:9 spejare   Resande främlingar betraktades ibland med misstanke (jfr Jos 2:1f).
  36. 43:32 avskyvärt   Liksom många andra folk betraktade egyptierna utlänningar som barbarer.
  37. 45:8 fader åt farao   Troligen andlig rådgivare (jfr Dom 17:10, 1 Kung 6:21). Möjligen en referens till den egyptiska ministertiteln it-ntr (”gudafader”).
  38. 45:10 landet Goshen   Det östra Nildeltat, ett område med goda betesmarker som vette mot Kanaans land. Under hyksostiden (ca 1750-1550 f Kr) bodde här många semiter.
  39. 45:19 vagnar   Egypten var berömt för sina snabba vagnar (jfr 1 Kung 10:28f), något som var ovanligt bland Kanaans enklare befolkning vid denna tid.
  40. 45:22 trehundra siklar silver   Drygt 3 kg, motsvarande trettio årslöner (Dom 17:10).
  41. 46:1 Beer-Sheba   Platsen där Jakob växte upp med sin far Isak (26:23f, 28:10).
  42. 46:6 kom till Egypten   Troligen ca 1876 f Kr (men se 2 Mos 12:40 med not).
  43. 46:13 Job   Annan stavning än huvudpersonen i Jobs bok. Andra handskrifter (så Septuaginta): ”Jashub” (jfr 4 Mos 26:24, 1 Krön 7:1).
  44. 46:34 avskyr … fåraherdar   En misstänksamhet mot de semitiska herdefolken (jfr 43:32).
  45. 47:7 hälsade   Ordagrant: ”välsignade” (jfr vers 10, Rut 2:4 och Luk 10:5f).
  46. 47:11 Raamses område   Längre fram byggdes här en förrådsstad med detta namn (2 Mos 1:11).
  47. 47:24 en femtedel   En inte ovanlig skattesats under antiken. Längre fram betalade israeliterna en tiondel till kungen (1 Sam 8:15) och en tiondel till tempeltjänarna (4 Mos 18:21f).
  48. 47:28 sjutton år   Ca 1876-1859 f Kr (jfr 2 Mos 12:40, 1 Kung 6:1).
  49. 47:31 bäddens huvudände   Annan översättning (så Septuaginta): ”änden på sin stav”. Citeras i Hebr 11:21.
  50. 48:5 ska vara mina   Adoption av barnbarn är känt även från ugaritiska texter. På så sätt upphöjdes Josefs gren och fick fler andelar vid arvsskiftet (Efraim och Manasse blev stammar i Israel).
  51. 48:22 en bergsrygg   Hebr. Shekém (jfr kap 34), den ort där Josef senare begravdes (Jos 24:32).
  52. 49:8 Juda … prisa   På hebreiska Jehudá … jodúcha (jfr 29:35 med not).
  53. 49:10 han som den tillhör   Dvs Messias, den rätte härskaren av Juda stam (Heb 7:14, Upp 5:5). Jfr Hes 21:27. Annan översättning: ”Shilo” (där tabernaklet senare stod, se Jos 18:1, 1 Sam 1-4).
  54. 49:13 hamn för skepp   Israels bästa naturligt skyddade hamn vid Medelhavet finns i nordväst på Sebulons område, vid berget Karmel och nutidens Haifa.
  55. 49:16 Dan … skaffa rätt   Hebr. dan betyder ”skaffa rätt, döma” (jfr 30:6).
  56. 49:19 Gad … skaror   På hebreiska gad … gedud. Gad kan också översättas ”tränga/anfalla”.
  57. 49:21 talar vackra ord   Annan översättning: ”föder vackra kalvar”.
  58. 50:2 balsamera   Normal egyptisk gravsed. På så sätt bevarades Jakobs och Josefs (vers 26) kroppar för transport till Kanaans land.
  59. 50:3 sjuttio dagar   Fyrtio dagars balsameringstid och en sedvanlig sorgemånad (jfr 5 Mos 20:29, 34:8).
  60. 50:10 Goren-Haatad   Betyder ”törnbuskens tröskplats”. Tröskplatsen var en viktig mötesplats (jfr Rut 3, 1 Kung 22:10).
  61. 50:11 Abel-Misrajim   Betyder ”Egyptens sorgehögtid” eller ”Egyptens bäck”.
  62. 50:23 lades i Josefs knä när de föddes   Dvs räknades som hans (jfr 48:5).
  63. 50:25 för då mina ben härifrån   Detta uppfylldes vid uttåget (se 2 Mos 13:19).
  64. 50:26 när han var hundratio år   Ca 1798 f Kr. I egyptisk tanke en idealisk livslängd (medellivslängden var ca 50 år).