1 Moseboken 11:27-25:11

Svenska Folkbibeln 2015

VI. TERAS FORTSATTA HISTORIA 11:27-25:11

²⁷ Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. ²⁸ Haran dog hos sin far Tera i sitt fädernesland, det kaldeiska Ur. ²⁹ Abram och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka.^[a] Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. ³⁰ Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn.

^31 (A) Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Harran^[b] bosatte de sig där. ³² Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Harran.

Gud kallar Abram

12 ^(B) Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.^{[c] 2} Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. ^3 (C) Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade^[d].”

⁴ Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år^[e] när han lämnade Harran. ⁵ Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk^[f] de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land.

När de kom till Kanaans land ⁶ fortsatte Abram in i landet ända till Shekems^[g] område, till Mores terebint^[h]. På den tiden bodde kananeerna i landet. ^7 (D) Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. ^8 (E) Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. ⁹ Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.

Abram i Egypten

¹⁰ Men det blev svält^[i] i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet. ¹¹ När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna. ¹² När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva. ^13 (F) Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.”

¹⁴ När Abram kom till Egypten, såg egyptierna att Saraj var en mycket vacker kvinna. ¹⁵ Faraos hövdingar fick se henne och prisade henne inför farao, och hon fördes in i faraos palats. ¹⁶ Och det gick bra för Abram för hennes skull. Han fick får, kor och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler.

^17 (G) Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. ¹⁸ Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru? ¹⁹ Varför sade du: Hon är min syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” ²⁰ Och farao befallde sina män att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.

Abram åter i Kanaan

13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. ² Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. ^3 (H) Han färdades från lägerplats till lägerplats^[j], från Negev ända till Betel, platsen där hans tält hade stått förut mellan Betel och Ai ⁴ och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.

Abram och Lot

⁵ Lot, som följde med Abram, hade också får och kor och tält, ⁶ och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, ⁷ och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. ⁸ Då sade Abram till Lot: ”Inte ska det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. ⁹ Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster.”

¹⁰ Lot^[k] lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var rik på vatten. Innan Herren ödelade Sodom och Gomorra^[l] var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. ¹¹ Och Lot valde hela Jordanslätten åt sig själv. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. ¹² Abram bodde kvar i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända bort mot Sodom. ^13 (I) Men Sodoms män var onda och stora syndare inför Herren.

Abram flyttar till Hebron

¹⁴ Herren sade till Abram efter att Lot hade skilt sig från honom: ”Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. ^15 (J) Hela det land som du ser ska jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. ^16 (K) Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas. ¹⁷ Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag ska ge det åt dig.”

¹⁸ Abram flyttade då sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.

Abram räddar Lot

14 Vid den tid då Amrafel var kung i Shinar,^[m] Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer^[n] kung i Elam och Tidal kung över Gojim, ² förde dessa kungar krig mot Sodoms kung Bera, Gomorras kung Birsha, Admas kung Shinab, Sebojims kung Shemeber samt kungen i Bela, det vill säga Soar. ³ Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu ligger. ⁴ I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. ⁵ Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med kungarna som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Ashterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Shave-Kirjatajim^{[o] 6} och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran^[p] vid öknen. ⁷ Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.^[q]

⁸ Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, ⁹ mot Elams kung Kedorlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.

¹⁰ Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar^[r]. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. ¹¹ Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. ¹² De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.

¹³ Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebrén. Han bodde vid amorén Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.

¹⁴ När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. ¹⁵ Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus ¹⁶ och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.

Abram välsignas av Melkisedek

¹⁷ När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen.^[s]

^18 (L) Och Melkisedek,^[t] kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, ¹⁹ och han välsignade Abram och sade:

av Gud den Högste^[u],

som gett dina fiender i din hand!”

Och Abram gav honom tionde av allt.

²¹ Sodoms kung sade till Abram: ”Ge mig folket^[v]. Bytet kan du ta själv.” ²² Men Abram svarade Sodoms kung: ”Jag lyfter min hand till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: ²³ Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem eller något annat av det som är ditt. Du ska inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. ²⁴ Jag vill inte ha något, det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel. Aner, Eshkol och Mamre ska få sin del.”

Herren sluter förbund med Abram

15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” ² Men Abram sade: ”Herre Gud^[w], vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös^[x], och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” ³ Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”

^4 (M) Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” ^5 (N) Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”^{[y] 6 (O)} Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.^[z]

⁷ Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” ⁸ Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” ⁹ Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” ^10 (P) Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. ¹¹ Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.

¹² När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. ^13 (Q) Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.^{[aa] 14 (R)} Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. ^15 (S) Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. ¹⁶ I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”

^17 (T) När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena^[ab]. ^18 (U) På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod^[ac] ända till den stora floden, floden Eufrat: ¹⁹ keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, ^20 (V) hetiternas, perisseernas, rafaeernas, ²¹ amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”

Hagar och Ismael

16 Abrams hustru Saraj hade inte fött några barn åt honom. Men hon hade en egyptisk slavinna som hette Hagar^[ad]. ² Och Saraj sade till Abram: ”Se, Herren har gjort mig ofruktsam. Gå in till min slavinna. Kanske kan jag få barn genom henne^[ae].” Och Abram lyssnade till Sarajs ord. ³ När Abram hade bott tio år i Kanaans land^[af], tog hans hustru Saraj sin egyptiska slavinna Hagar och gav henne till hustru åt sin man Abram. ⁴ Han gick in till Hagar och hon blev havande. Men när hon märkte att hon var havande, började hon förakta sin husmor.

⁵ Då sade Saraj till Abram: ”Den kränkning jag utsätts för ska komma över dig. Jag lade själv min slavinna i din famn, men när hon märkte att hon var havande började hon förakta mig. Herren får döma mellan mig och dig.” ⁶ Abram sade till Saraj: ”Se, din slavinna är i din hand. Gör med henne som du finner bäst.” När Saraj då bestraffade henne, flydde hon bort från henne.

⁷ Men Herrens ängel fann henne vid en vattenkälla i öknen, den källa som ligger vid vägen till Shur. ⁸ Han sade: ”Hagar, Sarajs slavinna, varifrån kommer du och vart går du?” Hon svarade: ”Jag är på flykt från min husmor Saraj.” ⁹ Då sade Herrens ängel till henne: ”Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne.” ¹⁰ Och Herrens ängel fortsatte: ”Jag ska göra dina efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem.” ¹¹ Sedan sade Herrens ängel till henne:

¹³ Och hon gav ett namn åt Herren som hade talat med henne. Hon sade: ”Du är den Gud som ser mig”, för hon tänkte: ”Har jag här fått se en skymt av honom som ser mig?” ¹⁴ Därför kallar man brunnen Beer-Lahaj-Roi^[ai]. Den ligger mellan Kadesh och Bered.

^15 (X) Hagar födde en son åt Abram. Och Abram gav sonen som Hagar fött namnet Ismael. ¹⁶ Abram var åttiosex år^[aj] när Hagar födde Ismael åt honom.

Löftet om Isak

17 När Abram var nittionio år^[ak] uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Allsmäktige^[al]. Vandra inför mig och var fullkomlig. ² Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och jag ska föröka dig mycket.”

³ Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ^4 (Y) ”Se, detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. ^5 (Z) Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham,^[am] för jag har gjort dig till far för många folk.^{[an] 6} Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig.

⁷ Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. ⁸ Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.”

Omskärelse

⁹ Sedan sade Gud till Abraham: ”Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. ^10 (AA) Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras^[ao]. ¹¹ Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er. ¹² I generation efter generation ska ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från främmande folk och som inte är din ättling. ¹³ Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar ska omskäras. Mitt förbund ska vara på ert kött som ett evigt förbund. ¹⁴ Men en oomskuren, en av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren, han ska utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.”

¹⁵ Och Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj ska du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn ska vara Sara.^{[ap] 16 (AB)} Jag ska välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag ska välsigna henne så att folkslag och kungar över folk ska komma från henne.” ¹⁷ Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log^[aq] och sade för sig själv: ”Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?”

¹⁸ Och Abraham sade till Gud: ”Låt bara Ismael få leva inför dig!” ^19 (AC) Men Gud sade: ”Nej, din hustru Sara ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.

^20 (AD) Men också när det gäller Ismael har jag hört din bön. Jag ska välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han ska bli far till tolv hövdingar, och jag ska göra honom till ett stort folk. ^21 (AE) Men mitt förbund ska jag upprätta med Isak, honom som Sara ska föda åt dig vid denna tid nästa år.”

²² När Gud hade talat färdigt med Abraham steg han upp från honom.

²³ Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. ²⁴ Abraham var nittionio år när han blev omskuren, ²⁵ och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. ²⁶ På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. ²⁷ Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.

Herren besöker Abraham

18 Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. ^2 (AF) Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden ³ och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. ⁴ Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter^[ar] och vila er under trädet. ⁵ Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.”

⁶ Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl!^[as] Knåda det och baka brödkakor.” ⁷ Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. ⁸ Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.

⁹ Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.” ^10 (AG) Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom.^[at]

^11 (AH) Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha. ^12 (AI) Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?” ¹³ Herren sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? ^14 (AJ) Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.” ¹⁵ Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.”

Abraham vädjar för Sodom

¹⁶ När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen. ¹⁷ Då sade Herren: ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? ^18 (AK) Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade. ^19 (AL) Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.”

^20 (AM) Sedan sade Herren: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. ²¹ Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.”

²² Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. ²³ Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? ²⁴ Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? ^25 (AN) Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” ²⁶ Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.”

^27 (AO) Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. ²⁸ Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.”

²⁹ Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.”

³⁰ Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.”

³¹ Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.”

³² Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.”

³³ När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

Synden i Sodom

19 På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port.^[au] När Lot fick se dem reste han sig för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden ^2 (AP) och sade: ”Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon.” De svarade: ”Nej, vi stannar på torget^[av] över natten.” ³ Men han bad dem så enträget att de vek av och kom in i hans hus. Han ordnade en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd^[aw], och de åt.

⁴ Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. ^5 (AQ) De ropade på Lot och sade till honom: ”Var är männen som kom till dig i natt? Skicka ut dem till oss så att vi får ligga med^[ax] dem.”

⁶ Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig ^7 (AR) och sade: ”Mina bröder, gör inte så illa! ⁸ Jag har två döttrar som aldrig har legat med någon man. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har kommit i skydd under mitt tak.”

⁹ Men de svarade: ”Flytta på dig!” De sade vidare: ”Han har kommit hit som främling, och nu vill han bli vår domare! Nu ska vi göra mer ont mot dig än mot dem.” Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren.

¹⁰ Då räckte männen ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. ¹¹ Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren.

¹² Sedan sade de till Lot: ”Har du några mer här? Någon svärson, söner, döttrar eller någon annan i staden som tillhör dig? För bort dem från den här platsen, ^13 (AS) för vi ska förgöra den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att förgöra den.”

¹⁴ Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: ”Bryt upp! Ta er ut från den här platsen, för Herren tänker förgöra staden.” Men hans svärsöner trodde att han skämtade.

Lot lämnar Sodom

¹⁵ När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: ”Bryt upp, ta med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd.” ^16 (AT) När Lot dröjde tog männen hans hand, hans hustrus hand och hans båda döttrars händer, för Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom.

¹⁷ När de hade fört ut dem, sade en av dem: ”Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.” ¹⁸ Men Lot sade till dem: ”O nej, Herre. ¹⁹ Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. ²⁰ Se, staden där borta ligger nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Den är ju så liten.”

²¹ Då svarade han honom: ”Jag ska göra som du vill också i det här. Jag ska inte omstörta staden du talar om. ^22 (AU) Men skynda dig att fly dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Därför fick staden namnet Soar^[ay].

Sodom och Gomorra går under

²³ Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. ^24 (AV) Då lät Herren svavel och eld^[az] regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵ Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och det som växte på marken. ^26 (AW) Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka, och hon blev en saltstod.

²⁷ Tidigt nästa morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren ²⁸ och såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. ²⁹ När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan förödelsen, när han omstörtade^[ba] städerna där Lot hade bott.

Moab och Ben-Ammi

³⁰ Lot drog ut från Soar upp till bergsbygden och bosatte sig där med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Han bodde med sina båda döttrar i en grotta. ³¹ Då sade den äldre till den yngre: ”Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan gå in till oss som man gör överallt på jorden. ³² Kom, vi ser till att vår far dricker vin, och sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far.” ³³ Så gav de sin far vin att dricka den natten, och den äldre gick in och låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp.

³⁴ Nästa dag sade den äldre till den yngre: ”Jag låg med far i natt. Nu ser vi till att han dricker vin i natt också, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far.” ³⁵ Så gav de sin far vin att dricka också den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp.

³⁶ Och båda Lots döttrar blev havande genom sin far. ³⁷ Den äldre födde en son som hon gav namnet Moab. Han är stamfar till de nuvarande moabiterna. ³⁸ Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfar till de nuvarande ammoniterna.^[bb]

Abraham och Abimelek

20 Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och han bodde en tid i Gerar^[bc]. ^2 (AX) Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig.

³ Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du kommer att dö på grund av den kvinna du tagit, för hon är hustru till en annan man.” ⁴ Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: ”Herre, ska du döda även rättfärdiga människor^[bd]? ⁵ Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Jag har gjort det med uppriktigt hjärta och rena händer.”

⁶ Då sade Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du har gjort det med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. ^7 (AY) Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet. Han ska be för dig så att du får leva. Om du inte ger tillbaka henne, ska du veta att du själv och alla som tillhör dig kommer att döden dö.”

⁸ Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt för dem. Männen blev mycket förskräckta. ⁹ Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: ”Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit en så stor synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen borde göra.” ¹⁰ Och Abimelek frågade Abraham: ”Vad tänkte du när du gjorde det?”

^11 (AZ) Abraham svarade: ”Jag tänkte att på det här stället fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. ¹² Och hon är verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. ¹³ Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt vi kommer säger att jag är din bror.”

¹⁴ Då tog Abimelek får och kor, tjänare och tjänarinnor och gav till Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara. ¹⁵ Och Abimelek sade: ”Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill.” ¹⁶ Och till Sara sade han: ”Jag ger din bror tusen siklar silver^[be]. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla.”

¹⁷ Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor så att de kunde föda barn igen. ¹⁸ Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull.

Isaks födelse

21 ^(BA) Herren såg till Sara så som han hade lovat, och Herren gjorde med Sara som han hade sagt. ² Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom. ³ Abraham gav namnet Isak åt sin son som han fått, som Sara hade fött åt honom. ^4 (BB) Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal, som Gud hade befallt honom.

⁵ Abraham var hundra år^[bf] när hans son Isak föddes. ⁶ Sara sade: ”Gud har fått mig att le. Alla som får höra det här kommer att le med mig.” ⁷ Och hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle amma barn? Men nu har jag fött en son på hans ålderdom!”

Ismael och Hagar drivs bort

⁸ Barnet växte och blev avvant, och på dagen då Isak avvandes^[bg] ordnade Abraham en stor fest. ⁹ Men när Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar hade fött åt Abraham, ^10 (BC) sade hon till Abraham: ”Driv ut den där slavinnan och hennes son! Den där slavinnans son ska inte dela arvet med min son, med Isak.” ¹¹ Abraham tog mycket illa vid sig eftersom det gällde hans son.

^12 (BD) Men Gud sade till Abraham: ”Ta inte illa vid dig för pojkens och din slavinnas skull. Lyd Sara i allt hon säger till dig, för det är genom Isak som din avkomma ska räknas.^{[bh] 13 (BE)} Men även slavinnans son ska jag göra till ett folk, eftersom han är din avkomling.”

^14 (BF) Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar^[bi] och lät henne gå tillsammans med pojken. Hon gav sig i väg och irrade omkring i Beer-Shebas öken.

¹⁵ När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske ¹⁶ och gick och satte sig en bit bort, på ett bågskotts avstånd. Hon tänkte: ”Jag orkar inte se på när pojken dör.” Där satt hon en bit bort och grät högljutt.^[bj]

¹⁷ Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: ”Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger. ¹⁸ Gå och res upp honom och ta hand om honom. Jag ska göra honom till ett stort folk.” ¹⁹ Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka.

²⁰ Gud var med pojken, och han växte upp och bodde i öknen och blev bågskytt^[bk]. ²¹ Han bosatte sig i öknen Paran, och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten.

Abrahams förbund med Abimelek

^22 (BG) Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sade till Abraham: ”Gud är med dig i allt du gör. ²³ Lova mig nu med ed inför Gud att du inte sviker mig eller mina barn och efterkommande, utan visar samma godhet mot mig och det land där du bor som främling som jag har visat dig.” ²⁴ Abraham sade: ”Ja, jag svär.”

²⁵ Men Abraham förebrådde Abimelek för att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn. ²⁶ Abimelek svarade: ”Jag vet inte vem som har gjort det. Själv har du ingenting sagt, och jag har inte hört något om det förrän i dag.” ²⁷ Då tog Abraham får och kor och gav åt Abimelek, och de slöt förbund^[bl] med varandra.

²⁸ Men Abraham ställde sju lamm i hjorden åt sidan. ²⁹ Då sade Abimelek till Abraham: ”Vad betyder de där sju lammen som du ställt åt sidan?” ³⁰ Han svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt brunnen.” ³¹ Sedan kallades platsen Beer-Sheba^[bm], eftersom de båda svor eden där.

³² Och de slöt förbund vid Beer-Sheba, och därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände till filisteernas land^[bn]. ³³ Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där Herrens namn, den evige Guden. ³⁴ Sedan bodde Abraham som främling i filisteernas land en lång tid.

Abraham offrar Isak

22 ^(BH) En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” ^2 (BI) Då sade han: ”Ta din son Isak, din ende son^[bo] som du älskar, och gå till Moria land^[bp] och offra honom^[bq] där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.”

³ Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot platsen dit Gud hade sagt åt honom att gå. ⁴ På tredje dagen lyfte Abraham blicken och fick se platsen på avstånd. ⁵ Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken^[br] går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.”

⁶ Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. ⁷ Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Jag är här, min son.” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” ⁸ Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans.

⁹ När de kom fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak^[bs] och lade honom på altaret ovanpå veden. ¹⁰ Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.

¹¹ Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.” ^12 (BJ) Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son.”

¹³ Abraham såg sig omkring och fick då syn på en bagge bakom sig som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. ¹⁴ Och Abraham kallade platsen Herren förser^[bt]. I dag säger man: Berget där Herren förser.

¹⁵ Herrens ängel ropade igen till Abraham från himlen: ^16 (BK) ”Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, ^17 (BL) ska jag välsigna dig rikligt och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma ska inta sina fienders portar. ^18 (BM) I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, ^[bu] därför att du lyssnade till min röst.”

¹⁹ Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba.

Nahors släkttavla

^20 (BN) Sedan berättade man för Abraham och sade: Också Milka har fött barn åt din bror Nahor: ²¹ Us, hans förstfödde, och Bus, hans bror, och Kemuel, Arams far, ²² samt Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. ²³ Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta födde Milka åt Abrahams bror Nahor. ²⁴ Hans bihustru, som hette Reuma, födde Teba, Gaham, Tahash och Maaka.

Sara dör

23 Sara blev hundratjugosju år^[bv]. Så gammal blev Sara. ² Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.

³ Sedan reste sig Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna^[bw]. Han sade: ^4 (BO) ”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.” ⁵ Hetiterna svarade Abraham: ⁶ ”Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där.”

⁷ Då reste sig Abraham och bugade djupt för hetiterna, landets folk, ⁸ och sade till dem: ”Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, ⁹ så att han ger mig grottan i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans mark. Jag vill att han ger mig den mot full betalning som egen gravplats bland er.”

¹⁰ Men Efron satt där bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham inför alla hetiterna som hade kommit till stadsporten: ¹¹ ”Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den till dig inför mitt folk. Begrav din döda.” ¹² Abraham bugade sig djupt för landets folk ¹³ och sade till Efron inför folket: ”Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Ta emot det av mig och låt mig begrava min döda där.” ¹⁴ Efron svarade Abraham: ¹⁵ ”Min herre, lyssna på mig. En bit mark värd fyrahundra siklar^[bx] silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.” ¹⁶ Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom summan som han nämnt inför hetiterna, fyrahundra siklar silver, gångbart i handel^[by].

¹⁷ Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. ¹⁸ Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten.

^19 (BP) Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. ²⁰ Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.

Rebecka blir Isaks hustru

24 Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt.

^2 (BQ) Då sade Abraham till den äldste tjänaren^[bz] i sitt hus, den som hade ansvar för allt som Abraham ägde: ”Lägg din hand under min höft^[ca]. ³ Lova mig med ed vid Herren, himlens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, ⁴ utan att du går till mitt land och min släkt och där tar en hustru åt min son Isak.”

⁵ Tjänaren sade till honom: ”Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, ska jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?” ⁶ Abraham svarade honom: ”Se till att du inte för min son tillbaka dit. ^7 (BR) Herren, himlens Gud som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: ’Åt dina efterkommande ska jag ge detta land’, han ska sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. ⁸ Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!” ⁹ Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed.

^10 (BS) Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler^[cb] och gav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim^[cc]. ¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut och hämta vatten. ¹² Och han bad: ”Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. ¹³ Jag står här vid vattenkällan, och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. ¹⁴ Om jag ber en flicka: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och hon svarar: Drick! Jag ger vatten åt dina kameler också, låt henne då vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt ska jag veta att du har visat godhet mot min herre.”

^15 (BT) Och det blev så att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka^[cd] ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. ¹⁶ Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som inte haft någon man.^[ce] Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen.

¹⁷ Då sprang tjänaren emot henne och sade: ”Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka.” ¹⁸ ”Drick, min herre”, svarade hon, tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. ¹⁹ När hon hade gett honom att dricka sade hon: ”Jag ska ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka.” ²⁰ Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.

²¹ Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. ²² När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar,^{[cf] 23} och han frågade: ”Vems dotter är du? Berätta. Finns det plats för oss i din fars hus över natten?” ²⁴ Hon svarade honom: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son som hon födde åt Nahor.” ²⁵ Och hon fortsatte: ”Vi har gott om halm och foder, och även plats där du kan övernatta.”

²⁶ Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren ²⁷ och sade: ”Lovad är Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt.” ²⁸ Och flickan sprang hem och berättade alltsammans.

²⁹ Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan. ³⁰ Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne gick han ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. ³¹ Han sade: ”Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna.”

³² Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter. ³³ Man satte fram mat åt honom, men han sade: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban sade: ”Säg det!”

³⁴ Då sade han: ”Jag är Abrahams tjänare. ³⁵ Herren har välsignat min herre rikligt, och han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och kor, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. ³⁶ Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger.

³⁷ Nu har min herre bundit mig med ed och sagt: Du får inte ta en hustru åt min son bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, ³⁸ utan du ska gå till min fars hus och min släkt och där hämta en hustru åt min son. ³⁹ Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig? ⁴⁰ Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, ska sända sin ängel med dig. Han ska göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. ⁴¹ Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden. Även om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig.

⁴² Så kom jag i dag till källan, och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du vill, låt den resa jag gör bli framgångsrik! ⁴³ Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, ⁴⁴ och hon svarar mig: Drick du, jag öser upp åt dina kameler också, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son.

⁴⁵ Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka! ⁴⁶ Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag ska ge dina kameler vatten också. Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. ⁴⁷ Så jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka.

Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. ⁴⁸ Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg för att få en dotter från min herres släkt åt hans son. ⁴⁹ Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det, så att jag kan vända mig åt något annat håll, höger eller vänster.”

⁵⁰ Då sade Laban och Betuel: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, varken ont eller gott. ⁵¹ Se, där står Rebecka framför dig. Ta med henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son som Herren har sagt.” ⁵² När Abrahams tjänare hörde det, föll han ner på marken inför Herren. ⁵³ Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor. ⁵⁴ Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten.

Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: ”Låt mig nu fara till min herre.” ⁵⁵ Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: ”Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara.” ⁵⁶ Men han svarade dem: ”Håll mig inte kvar när Herren nu har gjort min resa framgångsrik. Låt mig gå. Jag vill resa hem till min herre.”

⁵⁷ Då sade de: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” ⁵⁸ De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja.” ^59 (BU) Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma resa med Abrahams tjänare och hans män. ^60 (BV) Och de välsignade Rebecka och sade till henne:

⁶¹ Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och reste sin väg.

^62 (BW) Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, för han bodde i Negev. ⁶³ Mot kvällen när han gick och funderade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. ⁶⁴ När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen ⁶⁵ och frågade tjänaren: ”Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?” Tjänaren svarade ”Det är min herre.” Då tog hon sin slöja^[cg] och dolde sig. ⁶⁶ Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. ^67 (BX) Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han älskade henne. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.

Abrahams söner med Ketura

25 Abraham tog sig åter en hustru, och hon hette Ketura. ² Hon födde åt honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shua.^{[ch] 3} Jokshan blev far till Saba och Dedan, och Dedans söner var ashureerna, letusheerna och leummeerna^[ci]. ⁴ Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner.

^5 (BY) Och Abraham gav allt han ägde till Isak. ⁶ Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han bort dem från sin son Isak, österut till Österlandet.

Abraham dör och blir begravd

⁷ Abrahams ålder blev hundrasjuttiofem år.^{[cj] 8} Sedan gav han upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och samlades till sitt folk. ⁹ Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan i Makpela mitt emot Mamre, på marken som tillhört hetiten Efron, Sohars son. ^10 (BZ) Där på den mark som Abraham hade köpt av hetiterna begravdes Abraham och hans hustru Sara.

^11 (CA) Efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi.