Predikarens personliga erfarenhet

(1:1—2:23)

Allt är meningslöst

Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.

”Tomhet, idel tomhet”, säger Predikaren, ”tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.”

Vad får en människa ut av allt sitt arbete, som hon bemödar sig med under solen?

Vinden blåser åt söder och vänder mot norr, fram och tillbaka, om och om igen, och återvänder alltid till sin gång.

Alla floder rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt, och dit floderna har runnit förr, dit återvänder de igen.

Alla ord är otillräckliga, ingen kan någonsin säga allt. Ögat får aldrig nog av att se, och örat fylls inte av vad det hör.

Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med.

Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.

Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd.

Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem. Jag unnade mig all glädje, för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete, och detta var lönen för all min möda.

Att arbeta är meningslöst

Jag såg på allt det som jag hade gjort, all den möda jag lagt ner, och alltsammans var bara meningslöst, ett jagande efter vind, till ingen nytta under solen.

Jag sa för mig själv: ”Jag går samma öde till mötes som dåren. Vad har jag då för nytta av all min vishet?” Vidare sa jag för mig själv: ”Även detta är meningslöst.”

Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind.

Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig.

Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst.

Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen.

Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen?

Allt har sin tid

Allt har sin tid, varje sak under himlen sin tidpunkt:

Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i deras hjärtan, men människan kan ändå inte fatta Guds gärningar från början till slut.

Och var och en som kan äta och dricka och finna tillfredsställelse i all sin möda har det också som en gåva från Gud.

Jag sa för mig själv: ”Gud dömer både den rättfärdige och den gudlöse. För det finns en tid för allt som sker och för varje handling.”

Människor och djur har samma öde. Den ene dör liksom den andre, och båda har samma livsande. Människan har inget företräde framför djuren. Allting är meningslöst.

Alla går mot samma mål – till den jord som de har kommit ifrån måste de vända tillbaka.

Livets vanmakt

(4:1—7:29)

Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen: Jag såg de förtrycktas tårar, och ingen tröstade dem, förtryckarens våld mot dem, men ingen tröstade dem.

Lyckligare än de båda är dock de som inte blivit till och därför sluppit se allt det onda som görs under solen.