Hon gråter bittert i natten, hennes kinder blir våta av tårar. Bland alla vänner som älskade henne finns nu ingen som tröstar henne. Alla har svikit henne och blivit hennes fiender.

Juda har förts bort i landsflykt efter förnedring och hård slavtjänst. Nu bor hon bland andra folk och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hann ifatt henne, och ingen flyktväg fanns.

Vägarna till Sion sörjer, för ingen kommer till högtiderna. Alla hennes stadsportar är övergivna. Hennes präster suckar, och hennes unga kvinnor jämrar sig, själv sörjer hon bittert.

Sion har förlorat all sin prakt. Hennes furstar är som hjortar som inte funnit bete, kraftlösa tvingades de fly undan sina förföljare.

I sin misär och hemlöshet minns Jerusalem alla de skatter som hon ägde i gångna tider. När hennes folk föll i fiendens hand kom ingen till hennes hjälp. Motståndarna såg på henne och skrattade åt hennes undergång.

Jerusalem har begått svåra synder och därför orenat sig. Alla de som ärat henne föraktar henne nu när de ser henne naken. Hon suckar och vänder sig bort.

Motståndaren har räckt ut sin hand efter alla hennes skatter. Hon har sett främmande folk träda in i hennes helgedom, de som du hade förbjudit att komma in i din församling.

”Betyder detta ingenting för er, alla ni som passerar här längs vägen? Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga som är lik den som kommit över mig, den som Herren har låtit drabba mig på sin brinnande vredes dag.

Till ett ok har mina synder vävts samman, hans hand knöt ihop dem och lade dem över min nacke. Han har tagit all min kraft ifrån mig och överlämnat mig åt dem som jag inte kan stå emot.

Herren har förkastat alla kämpar som förr fanns hos mig. Han har kallat samman en armé mot mig för att krossa mina unga män. Som i en vinpress har Herren trampat jungfrun, dottern Juda.

Sion sträcker ut sina händer, men ingen tröstar henne. Herren har uppbådat alla Jakobs grannfolk som hans fiender. Jerusalem har blivit som något orent bland dem.

”Herren är rättfärdig, för jag var upprorisk mot hans bud. Lyssna nu, alla folk, och se min plåga! Mina unga kvinnor och män har förts bort i fångenskap.

Man hör hur jag suckar, men ingen finns som tröstar mig. Alla mina fiender har hört om min olycka och gläds över att du har gjort så här. Den dag som du förkunnat har du låtit komma, men för dem ska det gå som för mig.

Låt all deras ondska komma inför dig, och gör med dem så som du har gjort med mig för alla mina synders skull. Mina suckar är många och mitt hjärta är tungt.”

Skoningslöst har Herren skövlat alla Jakobs boningar, i sin vrede har han brutit ner dotter Judas fästningar. Han har slagit kungariket och dess furstar till marken och vanärat dem.

I vredens hetta har han brutit ner Israels stolta makt, dragit tillbaka sin beskyddande hand när fienden kom och brunnit i Jakob som en eld vars lågor förtärde allt som fanns.

Han har spänt sin båge som en fiende redo att skjuta. Som en ovän har han dödat allt som var behagligt att se på. Över dotter Sions tält har han öst ut sin vrede som en eld.

Herren har blivit som en fiende, han har skövlat Israel och alla dess palats, han har förstört dess fästningar. Dottern Juda har han fyllt med stor sorg och klagan.

Alla som går vägen förbi klappar föraktfullt i händerna åt dig, visslar och skakar på huvudet åt dotter Jerusalem: ”Skulle detta vara den stad som kallats den fulländade skönheten, hela jordens glädje?”

Alla dina fiender gapar åt dig. De gnisslar tänder och säger: ”Vi har förstört henne! Detta är dagen vi har väntat på, och vi har levt för att se den!”

Som till en högtidsfest inbjöd du förskräckelser från alla håll. På Herrens vredes dag kunde ingen fly eller överleva. Dem som jag burit och uppfostrat har fienden dödat.”

All frid har försvunnit ur mitt liv, och jag har glömt vad lycka är.

Att man krossar under sina fötter alla fångarna i landet,

”Alla våra fiender hångrinar åt oss.

Du har sett deras hämndlystnad, alla sammansvärjningar mot mig.