Jag ska sätta stopp för all hennes glädje, hennes högtider, nymånadsfester och sabbater, alla hennes fester.

Därför sörjer landet och alla dess invånare tynar bort. Både markens djur, himlens fåglar och fiskarna i havet dör.

Herrens dom över Israel

Lyssna, alla präster, hör, ni israeliter! Hör, kungahuset! Domen gäller er! Ni har varit en snara för Mispa och ett nät utbrett på Tabor.

Upprorsmännen har gått djupt in för blodsdåd. Men jag ska tillrättavisa dem alla.

Jag är som ett lejon mot Efraim, som ett stort lejon mot Juda. Jag sliter dem i stycken och går, jag för dem bort, bortom all räddning.

Men innerst inne tänker de inte på att jag kommer ihåg all deras ondska. Nu omges de av sina förbrytelser som är uppenbara för mig.

De är äktenskapsbrytare allesammans, heta som bagarens ugn, som han slutar elda från det han blandar degen tills den har jäst.

Alla är de heta som en ugn, de förtär sina domare och deras kungar faller, men ingen av dem åkallar mig.

Israels stolthet vittnar mot honom, men ändå vänder de inte tillbaka till Herren, sin Gud, eller söker honom i allt detta.

De ska inte få hälla ut vin som drickoffer åt Herren, och deras slaktoffer kan inte behaga honom. Sådana ska vara för dem som sorgebröd. Alla som äter av det blir orena. Deras bröd är bara för dem själva och ska inte komma in i Herrens hus.

Tillsammans med min Gud är Efraims väktare profeten, men snaror är lagda på alla hans vägar, och hat råder i hans Guds hus.

Som druvor i öknen fann jag Israel, era förfäder såg jag som säsongens allra första frukter på ett fikonträd. Men när de kom till Baal-Pegor invigde de sig åt skamguden. De blev lika vidriga som den de älskade.

”För all deras ondska vid Gilgal började jag hata dem där. För deras onda gärningars skull ska jag driva ut dem ur mitt hus. Jag kan inte längre älska dem. Alla deras ledare är upproriska.

Därför ska ett stridslarm uppstå mot ditt folk, och alla dina fästningar ska ödeläggas, så som när Shalman ödelade Bet Arbel, när striden bröt ut och mödrar och barn krossades.

Men hur skulle jag kunna lämna dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma, låta det gå med dig som med Sevojim? Mitt hjärta vänder sig inom mig, all min medkänsla väcks upp.

Men du måste återvända till din Gud, bevara nåd och rätt och alltid hoppas på din Gud.

Efraim skryter: ”Jag är så rik, jag har skaffat mig en förmögenhet! I all min rikedom kan man inte finna någon orätt eller synd hos mig.”

”Jag är Herren, din Gud, alltsedan Egypten. Jag ska låta dig bo i tält igen, som vid högtiderna.

Nu syndar de mer och mer och gjuter åt sig gudabilder av sitt silver, skickligt formade avgudar, hantverkares verk alltsammans. Man säger till dem som offrar att de ska kyssa kalvar.

”Jag är Herren, din Gud, alltsedan Egypten. Du ska inte veta av någon annan Gud, för det finns ingen annan som räddar utom jag.

Var är din kung, han som skulle rädda dig? Var är dina domare i alla dina städer, de om vilka du sa: ’Ge mig en kung och furstar!’?

Även om han blomstrar bland sina bröder, ska östanvinden komma, Herrens vind blåsa från öknen. Hans brunn ska torka upp, hans källa sina. Ur hans förrådshus ska alla skatter plundras.

Ta till orda, återvänd till Herren och säg till honom: ”Förlåt oss all vår synd. Ta emot oss med godhet, så ska vi offra tackoffer med våra läppar.